Göteborgsposten – 8 januari 1873, sida 1

Stockholms-korrespondens. Stockholm den 5 Januari. Ett nytt årsskifte har försiggått, utan att narkeras af något ovanligt vare sig i verldsnändelsernas gång eller väderleksförhållandena 08 oss; vi hafva så omärkligt glidit in i det nya året, att vi taga det för ett godt varsel, för att det i fortsättning skall likna sin föresångare och skänka oss en fortsatt tid af frid och lugn, utåt och inåt, af utveckling, ej mindre i materielt än äfven i andligt hänseende, och vi kunna ganska visst nöja oss med något minskad jernvägsfart mot den, hvarmed företagsamhetsandan för närvarande färdas. 167 mil enskilda jernvägar under byggnad och på ett år 198 bolag med en maximisumma af 184 millioner rdr är i våra annaler lika oerhördt som förut otänkbart. Men som äfven den mest efterföljansvärde icke i allt bör efterföljas, så låtom oss hoppas, att den onaturliga väderleken, som nu i januari, Thors månad, gör snö och is till en raritet, måtte snart törbyta sig i en friskare vinterköld. Isen i Mälarevikarne smälter annars bort och med densamma våre förhoppningar på skridskooch iskällaris samt ett klingande före, behagligt för oss men särdeles önskligt för hela landet. Ett par af Mälarångarne, som trafikera närmaste trakter kring hufvudstaden, väntas oförtöfvadt åter upptaga sina turer. Man tycker, att vi i upplysning stå så långt framom våra förfäder, att väder och vind icke, som i fordomtima, böra inverka på vår opinion; men huru det är, återspeglar sig en mulen himmel lätt i lynnet, och derföre önska vi för allas skull, för våra hitkommande riksdagsmäns, och dem från norra orterna isynnerhet, att vi snart måtte få en bättre vinter. Riksdagsmännen samlas annars nu snart under för staten så goda och gynsamma förbållanden, att man mer än någonsin bar skäl att hoppas, det några bittra meningsstrider, någon skarpare konflikt mellan olika intressen ej skall uppstå, och att, om försök ändå skulle göras att uppröra sinnena, dessa försök skola stranda mot den påtagliga vissheten om landets lyckliga ställning och framåtgående i nästan alla riktningar. Statsregleringen, mången gång rätt svår att ordna, bör nu icke heller tramkalla större tvister, äfven om varuvärdenas stegrade pris nödvändiggör några ökade omkostnader för statsmaskineriets skötande, och då är det att bemärka, att ett bibehållande at samma anslagssumma tör en hufvudtitel i sjelfva verket innebär en nedsättning af densamma i betraktande af penningens minskade värde. Detta hindrar dock icke, att flera allvarsamma frågor, föremål för mycket olika åsigter, föreligga till atgörande och att nya kunna väckas, men de böra under förhandenvarande förhållanden kunna behandlas sine ira et studio. Litet närmare riksdagens öppnande blir det tillfälle att tala mera härom och om statsregleringen i allmänbet. En skugga faller på riksdagen från den sorg, som i höstas drabbade de förenade rikena, och tanken derpå väckes åter vid behandlingen af frågan om konung Carls testamentariska dispositioner till svenska staten. Ämnet är i visst afseende granlaga nog och riksförsamlingen uttalar sig förmodligen något annorlunda än t. ex. de som nu framkasta beskyllningar mot sterhusutredningsmännen, den lagliga arfvingens representanter, för ofog vid afsöndringen af de saker som skola tillfalla staten och de som tillböra den lagliga arfvingen. Då legatet som gjorts till svenska staten, möjligen, till och med sannolikt, efter som det säges, öfverstiger hvad, i betraktande af boets behållning, enligt lagens bokstaf, rätteligen kunnat bortskänkas, blir frågan af en särdeles delikat natur, som vi icke vidare vilja vidröra, än att erinra om, enligt vår enskilda uppfattning, att dessa konstsamlingar säkerligen skänkts såsom en stomme till blifvande större och väl också i det syftet at riksdagen mottagas, samt att