Göteborgsposten – 2 januari 1873, sida 1

man befallt honom att dessförinnan underkasta sig kejsaren. katolikerna i Belgien skyndade dock att genom en insamling rikligen ersätta biskopen för hans sålunda minskade inkomster. I Vaticanen hade man beslutat begagna första lägliga tillfälle att angripa de maktegande i Berlin, och då påfven ett par dagar före jul hade sitt öfliga konsistorium, höll han ett tal, hvari han våldsamt utfor mot vederbörande, hvilka bestämma öfver kyrkan, utan att ens vara katoliker. Detta tal betecknades af den officiösa berlinerpressen som en djup kränkning mot kejsar Wilhelms person, fastän det tydligen var måttadt åt furst Bismarck, och kejsaren har svarat derpå med att hemkalla sin charge daffaires vid det påfliga hofvet och sålunda faktiskt afbryta den diplomatiska förbindelsen med detta. Så stå nu förhållandena, och bitter är denna kamp mellan det nya tyska kejsardömet och Vaticanen. Väl är den tid förbi, då en sådan kamp kan leda derhän, att den uppstudsige tyske kejsaren måste barfota stå i flere dagar på Vaticanens borggård och tigga den mäktige påfven om misskund och förlåtelse, såsom förr en gång skedde; men nog kan denna kamp ändå vålla de makthafvande stora bryderier. Så är det otvifvelaktigt, att då det preussiska Herrehuset motsatte sig regeringens nya kretserdningsförslag, såatt kejsaren måste utse ett antal nya Uerrar för att få majoritet för lagen, stödde de uppstudsige sig dervid på de från Vaticanen upphetsade katolikerna, hvilka nu ingått förbund med de politiskt konservative och bilda med dem en ganska betydande falang. Dennas makt har senast visat sig i furst Bismarcks ingalunda betydelselösa afgång från preussiska ministerpresidiet, hvilket i stället öfvertagits af den konservative v. Roon. IIvad härat skall följa, kommer väl redan det nya året att visa. De klerikala i Tyskland hafva äfven sökt att sluta sig till massorna och hafva icke varit utan del i de socialistiska rörelser, som egt rum; särskildt ha deras organer uppmuntrat till den stora striken i Essen. Dessa socialistiska rörelser voro en tid af den natur, att man började i hög grad oroas öfver, hvart de skulle leda. Vid det möte, som år 1871 egde rum i Salzburg mellan tyska och österrikiska kejsarne, förhandlade man allvarligt om detta vigtiga ärende, avari man såg gryet till stundande stora sociala omhvälfningar. Vid det trekejsarmöte, som i somras hölls i Berlin mellan Tysklands, Rysslands och Österrikes monarker, kom jemväl den frågan på tal, och om detta möte skulle hafva någon annan betydelse än att visa verlden, att de trenne suveränerna voro goda vänner, trogna grannar och mera sådant, hvilka för det närvarande helst vilja ha lugn, så var det väl den, att de ville gemensamt lägga råd om mötandet at möjliga sociala stormar. Helt visst icke utan all pådrift ifrån vederbörande i Berlin samlades äfven en del nationalekonomer, fabriksidkare och journalister till en kongress i Eisenach för att der öfverlägga om det sociala spörsmålet. Dessa herrar kallades allmänt för katedersocialister, till skilnad från den numera gamla nationalekonomiska skola, som benämnes Mancbesterskolan. Denna senare hyllar sig till den bekanta satsen, att lagarne böra lemna största möjliga frihet åt näringslitvet, för hvilket endast en allmän grundlag gäller: den om tillgång och efterfrågan. Katedersocialisterna åter vilja genom vissa lagar och föreskrifter inkräkta på det fria attalet samt uppdraga gränser för såväl statens förhållande till näringarne, som för arbetsgitvares och arbetares ömsesidiga ställning. De beslut, som fattades å kongressen i Eisenach, gingo i denna riktning, men buro i allmänhet en opraktisk prägel, utom i de fall der de utgjorde ett upprepande af de åsigter som redan längt förut gjort sig gällande i afseende på barns och qvinnors fabriksarbete. Vederbörande i Berlin begagnade sig likväl af katedersocialisternas teorier och sade dem ingå i de öfverläggningar, som egde rum mellan delegerade från österrikiska och preussiska regeriogarne angående uppställandet af gemensamma principer för de åtgärder, med hvilka de socialistiska rörelserna skulle mötas. Ännu har intet förnummits om de resultat, till hvilka dessa officiella öfverläggningar kommit. På tyskkejsarmötet skall jemväl fråga ha väckts at ryske kejsaren om utförandet af paragr. 5 i Septemberfördraget angående Nordslesvigs återlemnande till Danmark; men den tyske kejsaren afböjde vidare ordande derom. Saken hade emellertid blifvit föremål för lifliga debatter inom pressen och följdes uppmärksamt inom alla länder, särskild här i Norden, men hotade med att åter dö bort, då preussiska regeringen visade samma motvilja som förut mot att ingå på någon ändring. Tyvärr upprördes den åter inom den nordiska pressen genom den norske skalden Björnstjerne Björnsons uppträdande med sitt utrop till Danmark: Forandrer Signalerne! Han sade, att Danmark ej kunde vinta tillmötesgående af Tyskland, om det icke ändrade sitt sinnelag mot tyskarne och underkastade sig Tysklands fordran om rätt till inblandning i Danmarks inre angelägenheter samt elöte sig till det stora germaniska riket i dess europeiska politik. Starka protester höjdes inom Norden mot detta onåkallada unntridanda — — fr — Mr nn RR KA