Göteborgsposten – 2 januari 1873, sida 1

harm och naturlig motvilja såg man i Vaticanen det s. k. protestantiska Preussens stigande maktställning, och det språk, som dess statsmän förde, ingaf visshet om, att det ofelbara påfvedömet här skulle möta en oblidkelig simDende. Man slipade sina vapen, och furst Bismarck var ej sen att svara. Ilan gjorde å ena sidan allt för att gifva styrka åt förbundet mellan Tyskland och Italien, hvarigenom detta senare kunde fullfölja sitt från Cavour ärsda åliggande att alltmera betrygga staten mot kyrkans verldsliga välde och sålunda gifva den förra nödig kraft att för alltid krossa det verldsliga påfvedömet. Men han nöjde sig ej dermed, utan gaf äfven allt det understöd han kunde åt gammalkatolikerna — vår tids nya schismatici inom romersk-katolska kyrkan, hvilka ej erkänna påfvens ofelbarhet, utan vilja återkalla biskoparnes forna sjelfständighet samt för öfrigt, i likhet med nyrationalisterna inom protestantismen, skrifvit ett återvändande till den ursprungliga, enkla kristendomen på sin fana. De klerikala gräfde sina kontraminor, och med oro fann Bismarck en dag, att de klerikala i Preussens fordom polska provinser, isypnerhet Posen, förenat sig med de polska nationalitetssträtvarne, genom hvilkas förenade bemödanden den tyska befolkningen trängdes undan derstädes, under det att det polska nationalitetselementet närdes i skolorna af de katolske lärarne och dessas inspektörer, katolska prelater hvilka lystrade till befallningarne från Vaticanen. Den preussiska regeringen skyndade nu att inkomma till landtdagen med sitt förslag om öfverflyttandet af tillsynen öfver ekolorna från presterskapet till staten. Inom den deputerade kammaren stod i trenne dagar en hättig debatt mellan Bismarck och det;klerikala centrumspartiet (hvars chefer voro Windthorst, Mallinckrodt och Reichensperger), hvilken dock slöt dermed, att förslagets första paragraf antogs, men med den ringa majoriteten at 197 röster mot 171 d. 10 Febr. och fyra dagar derefter förslaget i sin helhet med 207 röster mot 155. Med en kraft, som dock var något hänsynslös, atskedades nu en mängd presterliga skolinspektörer, mest i de polska provinserna, hvilka ersattes med för regeringen pålitliga personer, isynnerhet tjenstemän. Redan denna åtgärd väckte förbittring i Vaticanen, och de klerikala organerna i Tyskland skummade af vrede. I anledning af en föregifven plan om ett attentat mot Bismarcks lit, hvilket skulle ha anstiftate af jesuiterna, fastän det aldrig bevisats, tog man sig friheten alt göra visitation hos en prelat, der man bemåktigade sig en mängd, papper, af hvilka man sade sig hafva upptäckt jesuiternas riksfarliga stämplingar. Den preussiska regeringen framlade nu för landtdagen sitt förslag om jesuiterordens framtida ställning. Detta törslag motiverades sålunda: Den i jesuiternas våld befintlige påfven har genom sin ofelbarhet makt öfver sina ordensprester, isynnerhet äro jesuiterna villiga tjenare. Bevis förefinnas, att de stämpla emot statens säkerhet, och ettersom de balva solkskolorna till någon del i sina händer, äro de genom sitt ingripande i det uppväxande slägtets uppfostran ett farligt element för staten — hvarför de för att få stanna qvar mäste underkasta sig statens lagar, äfven om de strida mot påfvens bud. Den 15 Maj började i tyska riksdagen debatten om detta regeringens förelag, men dagen derpå beslöt riksdagen med 205 röster mot 84, att regeringen skulle framlägga en lag om aila andliga ordenssamfunds rättsliga ställning och om straff för vissa föreningars (jesuiternas) statsfarliga verksamhet. Regeringen var naturligtvis icke sen att efterkomma denna önskan. Den nya lagen inkom, hvilken förbjöd lärareverksamhets utöfning af manliga eller qvinliga medlemmar af andliga kongregationer eller föreningar och utvisade jesuiterna. Man nöjde sig således icke längre med att fordra, det de skulle ätlyda statens lagar och ställa sig dessa till efterrättelse, såsom det skett i Italien, der alla lärare och lärarinnor, äfven de som tillhöra andliga ordnar eller föreningar, tillåtas undervisa i skolorna, med vilkor att de underkasta sig examen af statens examinatorer och i öfrigt medgilva att stå under inspektion af statens inspektörer. En sådan lösning skulle varit önsklig äfven i Tyskland, emedan den skulle öfverensstämt med billighetens fordringar och fråntagit åtgärden dess karakter af förföljelse. Nu har man i dess ställe skapat en ny klass af martyrer, och de fördrifna jesuiterna bilda en farlig armå vid Tysklands gränser, hvilken står i nära förbund med mäktiga personer och klasser inom sjelfva det stora riket. Man kan icke heller undra öfver, att påfven under sådana förhållanden icke ville godkänna valet af keisar Wilhelmg frända lav