Göteborgsposten – 31 december 1873, sida 1

ali uföfva det högsta iced 0606 SEE UR bU FUM pats med smicker af sina beundrare och tilla i nyligen med mycket undseende behandlats af sina motståndare, redan måste hafva kommit till den föreställningen att det utgör den inflytelserika eliten af den folkliga majoritet, som står nära att taga den bestämmande makten, med både förpligtelse och förmåga att åstadkomma Sveriges politiska, sociala och ekonomiska ombildning till en mönsterstat. Det är således en hög mission som denna elite af ÖÅden folkliga majoriteten åtagit sig. Men då kan det ock vara tillätlig: att undersöka huru det rätteligen är beskaffadt med i dessa talrika samhällsombildare, hvilka kolj lektivt kallas landtmannapartiet. Man torde böra förutsätta, att då Sverige redan är ett organiseradt statssamhälle med en grundlag som icke är föråldrad, meningen I icko gerna kan vara att den ifrågavarande eliten skall anlita den råa kraften för att åstadkomma statens ombildning, utan att dertill anlitas dess högre andliga krafter. I hvad mån befinnes nu landtmannapartiet vara i besittning deraf? Det är frågan. Om man företager sig att närmare mönstra dessa 106 eller 117, som partiet fulitaligt utgjorde vid sisttörlidne riksdag, så torde ätven den välvilligaste granskaren icke ibland dessa 117 kunna upptäcka mer än högst 4 å 5 med den på studier grundade bildning, som i dagligt tal benämnes intelligens, och ibland dessa endast två eller noga räknadt en med större andlig begålning, samt vidare 10 å 12 i besittning af en mera allmännelig bildning, men denna likvisst icke grundad på egentliga studier, utan förvärfvad dels genom läsning af sådana tryckspressens alster som stå den stora allmänheten lätt till buds, och dels genom beröriog med mera bildade personer. Alla de öfriga — man kan gerna anslå dem till 100 — befinnas stå på en högst betydligt lägre bildningsgrad — för många af dem utgör riksdagen en politisk folkhögskola — naturligtvis emedan folkundervisningen, ännu otillräcklig, var det än mera under deras upptostringsperiod. Det är möjligt att ätven de till tredje rangklassen hörande äro, hvar och en inom sin ort, de kunskapsrikaste och derföre af flertalet bland. sina resp. valmän ha ansetts lämpliga Iborgerliga förtroendet; men derom torde man dock kunna att då det blir fråga om att taga den bestämmande makten för att ombilda Sverige till något bättre än det nu är — utan tvifvel ett ganska inveckladt bestyr — så eger den ofvan antydda tredje rangklassen, ehuru den till antalet är absolut störst, det minsta måttet af erforderliga insigter. Man kan icke gerna lifvas af den förhoppningen att mantalet i de två högre rangklasserna inom landtmannapartiet skall ökas; ty erfarenheten har visat — till stor glädje för partiets beundrare — att vid riksdagsmannavalen på landet få personer med verkliga kunskaper och redan förvärfvad erfarenheot i allmänna värf stå tillbaka för sådana kandidater, hvilkas förtjenst (för att begagna ett yurande i anledning af ett dylikt val) just ligger deri, ratt vara befriade från all barlast af tyngande lärdom. Visserligen har eder samtida i Göteborg i början af detta år velat såsom regel uppställa, att politiska personers betydelse låg mindre i hvad de voro i och för sig I sjeltve, än i den politiska riktning, hvarat de voro ett uttryck; men älven om denuasats är tillämplig på åtskilliga politiska personor, så gäller den icke såsom en tröstegrund, då valen visa sig utfalla i ofvan antydda riktning. I Det torde af hvad nu blifvit antydt vara I temligen uppenbart, att då den bebådade stora ombildningen af Sverige skall företagas, påverkad af den olta nämada folkliga majoriteten som tillegnat sig den bestämmande makten, så tillkommer det egentliga ombildningsbestyret dem som tillhöra landtaannapartiets första rangklass; men då, enligt hvad troi ligen ingen kan bestrida, denna klass alltid måsto bli fåtalig inom landtmannapartiet, så förefaller det mer än tvitvelaktigt huruvida detta fåtal förmår planlägga och utföra det I stora arbetet, helst något värdelullt biträde dervid rimligtvis icke kan påräknas från den andra klassen; och om vidare ledarne af den stora retormon icke lyckas vinna större inflytande då, än förhållandet är med landtmaauapartiets ledare nu, så ser det betänkligt ut med ombildningen. j Det visade sig otvetydigt äfven under i sistförlidna riksdag att dessa ledare, med uni dantag af en, ingalunda utöfvade något nämnvärdt inflytande på partiet, utan nödgades fega ; sig efter detsamma. Eller kan någon vilja påstå att grefve Posse och hr Emil Key, ehuru gällande som ledare, utöfvade det kixeees det på deras parti, som ledarebefattningen bör innebära? Voro de väl annat än partiets målsmän i dedbatterna, då det gällde att srämja partiets intressen? IIände det icke, då dessa begge ledare i fråga om den obligatoriska :; värnepligten röstade för densamma, au kärnan i af landimannapartiet röstade i motsatt riktning, hvilket dock icke föranledde dessa ledare att träda ur partiet, och hvarsöre ej: Jo, emedan ledarne ha mera behof af att tillhöra partiet, än detta af att ega dem. i Jandtmannapartiet är till tanatism ömtåligt om sin makt. Ingen har gjort detta parti I så stor nytta och ingen gjiort så stor unmhäff