Göteborgsposten – 31 december 1873, sida 1

Första kammaren erbjuder ingen fruktbar jordmån för partibilaningar. Den utgör tasthellre en regulator för, en bämsko på sådana som kunna uppstå i Andra kammaren, såvida i dessa skulle visa benägenhet för samhällsvådliga beslut. Då den konservativa republiken anses behöfva en Första karomare, torde våra i demokrater nödgas nöja sig med att eu sådan fiones i vår konstitutionella monarki. Det är emellertid klart, att äfven i vår I Första kammare kan en opposition mot regeringen uppstå; men otviivelaktigt är, att regeringen skall intega en helt anaan ställning i och antaga ett annat system än örlällandet nu är, innan något mot henne så beskalfadt I parti kan uppstå i den Första, som det hvilket uu räknar sina flesta anhängare i Andra i kammaren. Det är helt andra intressen som utgöra grundvalen för en inflytelserik partiformering i den Första och i den Andra kammaren; men det är dock naturligt, att i en af omkring 130 ledamöter bestående delegation af rikstörsamlingen, med så olika samhällsställning och med än mera varierande skaplynne, kunna icke alla dessa hysa samma äsigter om regeringens handlingskratt och förmåga af ett krafigt initiativ — för att begagna en otta anlitad, fastän mycket oklar tras. Åtskilliga kunna äfven hysa mer eller mindre siark antipati mot en eller flera af konseljens ledamöter; — denna antipati kan till och med vara grundlagd innan dessa blefvo konseljledaraöter och möjligen tillökats just emedan de blifvit det — den kan äfven gifva sig tillkänna vid lägliga tillfällen och då kläi das i ganska skarpa ord; åtskilliga kunna anse sig ha blifvit tillbakasatta eller ej behörigen påaktade at regeringen, eller känna ett behof at att göra sig bemärkta med hänsyn till möjligen inträffande eventualiteter; men ätven om alla dessa, hvilkas antal svårligen kan beräknas, skulle förena sig, hvilket dock af rent subjektiva skäl vore nästan omöjligt, så kunde ett dylikt aggregat ändå icke få karakteren at ett parti, ätven derföro att ett sådant, som endast bestod af personer, hvilka samtliga gjorde anspråk på att blilva ledare, snart skulle falla sönder. Atven en annan omständighet lägger för närvarande hinder i vägen sör en större partibildning i Första kammaren. Ett sådant parti som will komma till makt — och hvarföre skulle det annars bilda gig? — måste, för att uppnå den, vända sig mot den fungerande regeringen; men om dermed något skulle vinnas, tordras obestridligen att detta parti då skall på sitt program uppställa ett annat system än det af regeringen följda. Att konstruera ett sådant, har ju erfarenheten visat vara med oöfvervinnerliga svårigheter förenadt, äfven dertöre, att det för att kunna införas, skulle godkännas af Andra kammarens majoritet. Om eit parti i Första kammaren, för att vinaa inflytande, antoge och biträdda det system, eller rättare sagdt de intressen, som Andra kammarens majoritet redan hyllar, så skulle följden deraf bliiva, att detta parti biott fungerade som en vasall under denna majoritet, hvilken såsom den mäktigaste blefve dominerande. En så förödmjukande ställning kan omöjligen ett flertal inom Första kammaren vilja underkasta sig. Emellertid spårades dock inom denna en liten fraktion, hyllande samma intressen och samma åsigter som Andra kammarens landtmannaparti och hvilken derföre gerna assisterade detta vid de gemensamma voteringarne; men denna fraktion var ock endast en exotisk planta, hvarken jordmånen eller luften i Första kammaren var för densamma gynnsam och den blef derföre naturligtvis steril. Detill denna fraktion hörande togo sällan kammarens ud och uppmärksamhet i anspråk och lemnade riksdagen åtminstone under det angenäma medvetandet att icke hafva tillskyndat protokollisterna — följaktligen icke helier tidningereferenterna — något nämnvärd: besvär. Det föga tacksamma bestyret att vara njälen i och ledaren för denna fraktion, innehades at grefve Gösta Posse; men ehuru han visst icke besväras at timidii6, än mindre af någon tvekan om vigten och värdet af sina andliga krafter, uppträdda han ändå icke under hela riksdagens lopp mer än toli gånger som talare, och endast i två vigtiga frågor med längro anföranden, hvilket för den sdm skulle vara titanernas anförare förefaller väl litet. Men å andra sidan bör dock rättvisligen erkännas, att grefve Possa förde sin fraktions talan så godt sig göra lät, isynnerhet om i betraktande tages inför hvilka ban talade. Då han ganska väl insåg omöjligbeten al ot i Första kammaren kurna genomdrikva ett bitall till statsutekottets lörslag att gemensam votering skulle ega rum i afseende på mantulspenningarnes afskaffande, började han sitt anförande med att tillkännagirva att han -icke ämnade göra något bestämdt yrkande i denna fråga, en omständighet som han sjelf erkände måste förefalla besyanerlig; men derefter höll han ett längre föredrag i den syftning att riksdagen kunde grundlagsenligt besluta om de ordinarie inkomsterna, utan att för beslutets verkställighet konungens bifall erfordraI des. Det hade nu varit ett ypperligt tillfälle för den ofta omnämnda fraktionen att låta höra