Göteborgsposten – 31 december 1873, sida 1

och grundskatterna? Hurn hade diskussionen i begge dessa trågor tagit sig ut utan hans medverkan? Men töljde väl detta parti honom i fråga om tackjernstiondens afskaffande? Detta parti bar gjort sig till regel att för! sina intressen begagna alla kapaciteter som stå till buds, men aldrig för dessa eftergifv en tums bredd af sina intressen. Detta partis sträfvanden framträda alltmera otörbehållsamt: de gå helt och hållet i materialistisk riktning. De skola oaflåtligt gå ut på grundskatternas afskaflande, dels tör att bereda de nuvarande egarne af skattejorden — till hvilken grupp de flesta af detta parti sjelfva höra — en tillfällig vinst, och dels för i att högre beskattning må drabba isynnerhet städerna, till hvilka partiet hyser ett obligkeligt bat. Med lika ifver skall detta parti påyrka indelningsverkets upphäfvande, med löfte alt när seå skett villigt medgifva allmän värnepligt på en mycket bred grund. Men då den allmänna värnepligten väl blifvit införd, så skall det ej dröja länge förr än en annan ton genast anslås: Ådå den allmänna verldsfreden —. skall det heta — gör så stora framsteg, i då Buropa är så lugnt, då Srerige är så väl ö skyddadt genom sina otillgängliga Ä och sina höga berg, så är det både vanvettigt och ruinerande för staten, helst då ingen fara hotar, att kasta bort sto:a summor årligen på vapenöfningar, på tältöfningar och på dylika krigiska lekar — och så inknappas alltjemt på anslagen, till dess vi ha en arhå — på papperet. Jag antydde härofvan att landtmannapartiet i realiteten erkänner blott en ledare: — jag menar dermed hr Carl Ivarsson. Det hände visserligen honom vid 1871 års riksdag att i några frågor blifva öfvergitven af Bitt parti; men ban tog alls icke humör deröfver utan blef endast af nederlagen visare, och vid sistlörlidae riksdag iakttog han noga strömningarne inom partiet och följde troget sin gamla taktik, att i debatterna uppträda mot slutet, då hans yttrande alltid blef en god ledning för de många som icke förmå följa de för dem invecklade diskussionerna. Han står I också i lesnadsvanor och äskådningssätt majoriteten inom landtmannapartiet så nära, att grefve Posse och hr Key icke deri kunna täfla med honom. IIan representerar inom partiet den tysta kraften, för hvilken de begge nyssnämnde herrarne, och många till, måste böja sig. Då dessa väl icke ännu uppgitvie allt hopp om alt kunna ingå i kenselI jen, ehuru utsigterna dertill alltmera förmörkas, så nöjer sig hr Carl Ivarsson med den ojemförligt lugnare befattningen i handom, säsom fullmäktig i riksbanken med 3200 rår i årligt arvode och med den exceptionela sörmånen alt få taga sig längre hemlof än någon j annan fullmäktig, utan att behöfva aflöna suppleant, ja tull och med utan att behöfva af bankostyrelsen begära permission. Men sädana fördelar kan endast en inflytelserik medlem ar landtmannapartiet opåtalde ätnjuta, och af samma anledning var det som sistförsamlade seiatsrevisorer, hvilka i många andra fall visat sig ganska stränga, omsorgsfullt undveko att uppgilva hr Carl Ivarsson såsom d.a hvilken anmälc sig ämna vara frånvarande under fyra mänader, utan att dervid ens fogades någon skymt af anmärkning i anledning af hans frånvaro så lång tid, eller mot hans åtgärd att uppbära arvodet under nämnde tid. i Det är sannolikt att det sedan riksdagens afslutande timade regentombytet ingalunda varit välkommet för de at landimannapartiet som taga någon befattning med att reslektera. De goda landtmännen i Andra kammaren äro, likasom det svenska folket i allmänhet, rojalister; de misstyckte derföre alldeles icke att i deras egen gretve Posse var särdeles väl sedd ar och egde tritt tillträde hos konung Carl XV. Detta smickrade deras fåfänga, det ingaf dem vissa förhoppningar om och det stärkte deras föreställning att konungen icke ogillade pariets strå on. Det beror uu på om grefve ställning hos den nye monarken blir na som don var hos den framlidne, W ou det kungliga dödsfallet den 18 September älven medfört en rubbaing i gretve Posses position. Det s. k. intelligenspartiet — rättare sagdt de ledamöter i Andra kammaren som bekämpade landtmannapartiets sträfvanden — hade, detraktant såsom parti, hvarpå det icke gjorde anspråk att ens benämnas, föga sammanhållning och hade sannolikt ingen enda sammankonst under riksdagen. Dess ledamöter voro i ing, sin mångsidiga sakkannedom och ein parlamevtariska förmåga naturligtvis mycket illa noterade hos landtmannapartiet, som inser sin oförmåga alt blifva dominerande: i riksdagen, så länge det icke är möjligt antiagen att vinna dem, eller att utrota dem. Emellertid kau hvarken det ena eller det andra lyckas, enär flertalet i den grupp som kall ats intelligenspartiet utgöres af stadsrepresentanter, och ställningen har nu blifvit sädan att dessa icke, utav att städernas berättigade! intressen skola prisgifvas, kunna ansluta sig till landtmannapartiet. Detta har visserligen ; i sin makt att från utskotten exkludera staderepresentanterna; men nämnda parti, ehuru det manstarkaste, eger dock på långt när icke inom sig så mänga tillräckligt insigtsfulla personer, aut med dem utskotten kunna göras fulltaliga, utan nödgas derföre invälia renresentanter från I