Göteborgsposten – 21 december 1872, sida 1

att skoppet inom kort skulle sjunka. Allt arbete ombord hade upphört. Jag är uttröttad tili själ och kropp, sade jag till min vän, Gå, du! Jag för min del söredrager att gå till botten genast med fartyget framför att ännu ett par timmar, måhända, kämpa förgäfves för mitt lif. Nej, kom! Skynda, skynda! ropade min vän, men envisades icke längre, då han fann mig fast besluten att icke lemna hytten. Sedan han i hast stoppat några af sina i kappsäcken förvarade tillhörigheter på sig, räckte han mig med tårfyldt öga handen till afsked: -Gud vare oss nådig! Vi ha ju intet att vidare säga hvarandra?... tack för allt, broder! Kan jag ingen helsning bringa från dig, om jag blir räddad? Sedan jag, blickande ut i den mörka natten, afrådt honom ifrån att hysa ettså fåfängt hopp, ville han afträda men hejdade sig: Vill du låta mig få dina tobaksruliar till dem jag har förut, eftersom du ju i alla fall ej kommer att sjelf behöfva dem efter detta? ... Gerna! svarade jag och räckte honom det begärda. Ännu en blick och en handtryckning — de sista, som vi båda trodde. Lemnad ensam, kastade jag mig tvärs öfver min bädd — och insompnade för att icke vakna iörr än ett par timmar derefter, då min trogne vän stod framför mig med en försäkran att den största faran nu ansågs öfverstånden. Det faller afsig sjelf att jag tog igen min tobak... Jag kan nu skämta vid hågkomsten af den natten, ehuruväl jag då icke hade ringaste möda att bålla mig för skratt. — En storm på hafvet, hvem har icke fler än en gång läst eller hört talas derom? Jag vågar dock påstå, att ingens inbillningskraft, om än med tillhjelp af den mästerligaste skildring, kan fullkomligt fatta det fasliga af en sådan belägenhet, i hvilken menniskan, skapelsens herre, i striden mot naturens raseri känner sig vanmåktigare än den lilla fogel, som kretsar öfver den vind för våg drifvande, bräckliga farkost, i hvilken hon sjelf befinner sig. Isidor K.