Göteborgsposten – 21 december 1872, sida 1

väntat honom, hade han af kroppsligt illamå111I1 UL vuga IC GOLTLATS, avv JeB a od få vår man att hålla tyst och aldrig blåsa på den pipan mera? Tysken var dock för klok och ville alldeles ingen vadhållning veta af, utan hoppades endast att proponenten, detta oaktadt, ville försöka hvad han förmådde öfver den i musikaliske plågoanden. RP ID Oo — O ft För hvilket pris vill ni eälja detta förträffliga instrument? frågade amerikanaren omedelbart derefter italienaren under det denne, som lyckligtvis förstod engelska språket, för ett ögonblick hemtade andan. — — — — — Wellk, blef svaret, Jag släpper det ij under fyra dollars. c Jag köper det, förklarade amerikanaren och framräckte den bestämda summan. Dot är ju mitt nu! Italienaren medgaf detta genom att till köparen öfverlemna den kära säckpipan, som ett ögonblick derefter, till de flestas fornöjelse, bortfördes af vågorna. Sådana intermezzon bidrogo ej sällan till att störa enformigheten, men icke alltid voro de af en så oskyldig och litet upprörande natur. Just då i Havanas hamn order att lyfta ankaret blifvit gifven, sågs en båt med full fart nalkas vårt sartyg, och derur stego inom kort trenne män ombord, der två af dem dock stannade endast några minuter, eller så lång tid som erfordrades för att ledsaga den tredje, en medelålders man, klädd i en stor halmhatt och en rock af fint blått kläde, under däck, hvarest han uppehöll sig till dess vi hunnit ett godt stycke från land. Det började emellertid snart hviskas, att denne nye passagerare var sinnessvag, men då han ingen gick i i vägen bekymrade man sig litet om honom förr än hans vansinne påföljande dags afton antog en allt våldsammare karakter och föranledde kaptenen att låta ikläda honom en tvångströja samt instänga honom i ett för sjuka afsedt rum, hvars ingång han, den förryckte, efter att ha gjort sig den besvärliga tröjan qvitt, en dag barrikaderade så, att fyra matrosers förenade bemödanden att tränga dit in under mer än en qvart timmes tid voro fruktlösa. Några dagar derefter visade han sig något mer sansad och tilläts att, noga bevakad, stundtals vistas på däck, der han ifrigt sysselsatte sig med att kika efter fartyg och efterfråga, huru många fångar vi gjort, om några blifvit skjutna eller sårade o. a. v. Han antogs vara en engelsman; och af hans osam———1 B—2— 272—2— ville —— 1—— —18 LI att han, innan hans hjerna blef rubbad, varit invecklad i någon politisk konspiration. De sista dagarne före vår ankomst till Southampton, der han mottogs af ett par vänner, som ende nödgats att hålla sig i sängen. — Föröfrigt blef det för en dylik sjöresa stående programmet till alla delar följdt: solsken och vackert våder den ena dagen; blåst, regn, hagelskurar och slutligen snö den andra; öfverhalningar, störtsjöar, kullerbyttor och kallsupar; kommandorop, refvande, brassande, loggande och pumpande; skratt och avordomar af män, gråt och böner af qvinnor samt gallskrik af barn; kortletter, puddingar och kalkoner åt första klassens passagerare, ärter och salt fläsk, salt fläsk och ärter för de öfriga — samt först och sist sjösjukan, som utan afseende på kön och förmögenhetsvilkor, grasserade lika svårt aktersam förut. Från någon strängare storm förskonades vi, dessbättre! Jag kan dock nu glädja mig åt att en gång i mitt lif ha fått bevittna det af en sådan åstadkomna, fasansvärdt storarta de skådespelet men önskar visst icke detsamma förnyadt. Det var på resan till Amerika, hvilken jag i sällskap med en jemnårig vän företog på ett till Boston destineradt amerikanskt skepp. Vi voro de enda passagerarne och hade fått oss anvisad en hytt i ett litet, nästan midskepps stående hus, som föröfrigt upptogs endast at köket och kockens rum. Omkring en vecka efter det vi lemnat London, uppstod en storm, som under tre dygn oupphörligt tilltog och för lävga stunder höll hela fartyget under vatten. Hvarjo våg slog med så stor våldsamhet mot vår lilla byggning, i hvilken ingenting förblef torrt, att vi hvarje stund fruktade, att hon och dess innevånare skulle spolas ötver bord. Lastadt med jern, och illa lastadt, efter hvad man sade oss, tog skeppet snart läck, och den stora pumpen hölls derefter i gång natt och dag, 0 arbete vid hvilket äfven jag och min vän måste biträda. Vissheten om att här gällde det ingenting mindre än lifvet, förlänade oss alla ett dubbelt mått af krafter. För hvarje ny störtsjö måste vi göra ett uppehåll och endast hålla oss säkert fast för att ej dragas ut i hafvet, och rär vi sedan väl huunit öfvertyga oss om, att ingen saknades — vi voro ständigt sex man vid pumpen — fortsatte vi vårt arbete till dess en ny jättevåg vräkte sig öfver oss med en nästan oemotståndlig styrka. Ingen talade till den andra; och bade någon försökt det, skulle han funnit sig öfverröstad af vindens tjut och vågornas dån. Allt mörkare blet himlen och allt högre reste sig böljorna; mellanmastens topp afbröts med ett brak och fartyget knakade i alla fogningar. De härdade sjömännens ansträngningar blefvo synbarligen allt mattare och deras uppsyn antog ett allt tröstlösare uttryck. Den tredje natten, då knall följde på knall, blixt på blixt, blet den förskräckligaste. Af skeppets krängningar nekade en stunds väl behöflig hvila, L oo oa FR —