Göteborgsposten – 13 december 1872, sida 1

I detta afseende var hon fullkomligt uppriktig. Woston var verkligen nyttig för henne, gjorde henne hundratals små tjenster, som hon ibland tänkte att hennes man borde ha gjort. Men Weston Vallory tycktes alltid ha så litet att göra i jemförelse med mr Walgrave-Harcross. Walgrave-Hareross kom in nästan omedelbart efter de båda kusinernas försoning och kastade sig gäspande ner i en stol. — Att du ej börjat kläda dig ännu, Augusta! sade han i förvånad ton. Weston måste ha varit ovanligt intressant. Vet du att klockan är sju? Jag har aldrig sett exempel på att du klädt dig på kortare tid än en timma. — Jag skall gå min väg, sade Weston; jag tror dock ej att jag utgjort något hinder för toiletten, eller hur, Augusta? Ni brukar ej göra några ceremonier med mig. — Nej, visst icke. Jag tror ej att jag kan fara ut i afton. — Ej fara till den kära lady Basingstoke? Hvad tänker du på, Augusta? Jag trodde att ni båda tillbådo hvarandra. — Jag skulle hellre vilja göra hvem som helst misslynt än Julia Basingstoke, svarade mrs Harcross; men jag har en olidlig hufvudvärk. Jag behöfver litet hvila. Du kan fara till middagen utan mig, Hubert. Jag vet att Julia är mycket angelägen om att du skall infinna dig. Weston tog afsked och gick, undrande och tankfull. — Det är någonting besynnerligt med det der porträttet, sade han för sig sjelf under det han gick gatan framåt, och jag vill ej gifva mycket för mr Haroross hus