Göteborgsposten – 13 december 1872, sida 1

BILAR DHKLLJCKeII. AV EA nn som han blifvit egare af, utan sålde dem igen nöjande sig med en skälig vinst, lämpad efter köparens åtrå. Han visste ock hvad som utsjorde hvar och en samlares i hufvudstaden specialitet, och det kom både dem och borom tillgodo. Hans — om jag så får säga — vurm för kuriosa, började för många år sedan, då intresset för sådana saker ännu var obetydligt. En anekdot, som han berättat mig, är i detta asseende karakteristisk. På en gåstgifvaregård i norra Upland uppdagade han för många år sedan två etora urnor af porslin, utmärkt väl arbetade, hvarå ett adligt vapen och en namnchiffer voro anbringade i guld. Gåstgifvaren hade ärft dem after sin far, och huru denne fått dem, kunde sonen ej upplysa. De begagnades emellertid icke till prydnad, utan till att förvara smör i, hvartill gästgifvaregumman försäkrade att de voro särdeles användbara. De inköptes af Löwegren, som förde dem med sig till Stockholm, der en magnat bodde, eom innehade precist samma vapen på sitt sköldemärke. De voro således familjedyrbarheter, tyckte Löwegren, som derföre besökte magnaten och delgaf honom sin upptäckt. Sade herrn, frågade magnaten, -att det är två urnor med mitt vapen på: — Ja! — Och alldeles oskadade? — Jalf — Och af porslin? — Ja! — -en ser herrin, om jag köpte dem, så skulle min betjeniog inom en vecka slå sönder dem begge två, och derföre bör herren begripa att jag hellre behåller de penningar som herr!n fordrar för sina krukor. De förvaras nu i en stor porslinssamling, omgifoa af en mängd andra dyrbara urnor och vaser, men anses vara de dyrbaraste i hela samlingen, ty de äro unika. — För flera år sedan påträffade Löwegren i ett magasin innanför en kryddbod, som egdes af en gammal man, en mycket bristfällig, af smuts öfverdragen byrå, som snart blef Löwegrens tillhörighet och derefter restaurerad, till en del i Paris. Den förekom i auktionskatalogen (upprättad af den sakkunnigo konsthandlaren Bukowski) sålunda beskrifven: en byrå i boul af äkta sköldpadd och förgylld brone, med rikt ciselerade och förgyllda bronsbeslag, praktexemplar i sin genre; anses vara ett byte från trettioåriga kriget; särdeles dyrbar. En gåvg, för några år sedan, sålde Löwegren denna byrå till högt, men icke öfverdrifvet högt pris till en här anställd utländsk minister, som ställde den i ein salong, der den af alla kännare beundrades. Den skulle vid tillfälle betalas-. L. väntade täligt på liqvid — diplomaterna äro icke alltid kassastarka —; men efter ett års förlopp, eller så omkring, rapellerades diplomaten plötsligt; dagen före afresan återsände ban byrån till L. jemte en mycket artig skrifvelse med många tacksägelser för lånet, beklagande att hav, diplomaten, Åicke kunde taga den charmanta pjesen med sig, i hvilket fall han mod nöje skulle erlagt hvad för den begärdes. När detta skrifves, äro Löwegrens samlingar, frukten af många års mödor, spridda på måvga händer, öfverflyttade delvis i andra samlingar, hvilka efter hand äfven öfvergå i andra samlingar, och artiklar som nu ha ett mindre värde, blifva om en eller annan mansålder af högre värde, såsom varande då mera sällsynta än nu. Underrättelsen om nidingsdålet i Delsbo har utan tvitvel älven försatt er i fasa. Man kan svårligen tänka sig en ohyggligare anläggning. En hel tingsmenighet med dess domare och ortens öfriga tjevstemän utsatta för att sprängas i luften, men räddade endast derigenom att den till sprängsatsen ledande kruttråden slocknade. Många andra nidingadåd, fastän icke så förfärande som det ofvan omnämnda, ha blifvit utförda i Delsbo socken (belägen i norra Heleingland), men sällan ha gerningsmännen kunnat upptäckas, än mera sällan till straff befordras. Det märkligaste härvid är, att största delen af Delsbobefolkningen är både redbar och aktningsvärd. Men inom en del af det stora pastoratet, inom en särskild aflägsen trakt af detsamma, lefver en befolkning, i ekonomiskt afseende väl lottad, till ytterligbet illasinnad, hämndgirig, våldsam, ej sällan äfven tjusaktig. Denna betolkning afakys af de ötriga, men är tillika så fruktad, att då lagöfverträdelser ske, kunna broitslingarne sällan till ansvar fällas, emedan vittnena antingen icke vilja eller icke våga meddela hvad de veta. Församlingens pastor, doktor Landgren, som bott der i trettio år, en energisk man, som i ordets heia bemärkelse sjelf mer än en gång i sin ungdom pröfvas sina krafter med de vildsinta, är älskad af de rättsionade inom orten och fruktad af de andra; men äfven hans lif bar sväfvat i fara der under anlagda sörsät. Det har flera gånger — — 0—