Göteborgsposten – 13 december 1872, sida 1

Uch slutligen, hvar förvaras nu dessa originalpapper? Ianehafvas de af frih. Klinckowström, så är det väl icke ett oberättigadt anspråk att de af honom öfverlemnas till riksarkivet för att bli tillgängliga för historieforskaren, för den som möjligen vill kollationera dem med aftrycken i Fersenska memoarerna? Är ryktet sanningsenligt, så lärer Fredrik II:s originalbref icke längre finnas i Sverige. Men det föresaller nästan otroligt. Troligen blir den frågan enart utredd. Det vittnar just icke om hög grad af grannlagenhet, att ännu innan svenska staten kommit i besittning af de många och dyrbara konstföremål som konung Carl XV testamenterat henne, förslag framställas i tidningarne hvar och huru de af dessa konstföremål skola förvaras, om hvilka aflidne konungen icke sjelf i sitt testamente förordnat. Att hans samling af nordiska konstnärers arbeten skall införlifvas med statens taflesamling och att den dyrbara vapensamlingen skall förenas med k. lifrustkammaren är uttryckligen föreskrifvet, men deremot har afl. konungen intet stadgat rö rande förvaringsstället för de talrika artiklar, hänförliga till konstindustrien, hvilka äfven testamenterats till staten. De allra flesta af dessa förvaras på Ulriksdal. Det skulle utan tvifvel mest öfverensstämma med den aflidne monarkens önskan om de der singe orubbade qvarstå och att de på Stockholms slott nu förvarade artiklarne, tillhörande samma kategori, förflyttades till Ulriksdal, samt att der således upprättades hvad ju kunde kallas Carl XV:s museum. Det kom att taga nästan hela slottet i anspråk och många artiklar, exempelvis de med en beundransvärd konstfärdighet utförda dörrarne från Axel Oxenstjernas slott Tidön (hvilka skänktes till konung Carl af kammarherren Otto Blomstedt), väggpanelen i biljardsalen, de många glasmålningarne som tillsammans bilda hela fönsterfyllningar, kunna icke utan att lösbrytas till annat ställe törflyttas — och hvar? Om nu af pietet för den afl. konungen ett konstindustrielt museum ordnas vid Ulriksdal, så tordras dertill visserligen från statens sida ett årligt anslag till museets vård, men denna uppoffring bör väl icke af någon bekämpas, icke heller en nöd vändig utgift för inköpet af sådana effekter som icke blifvit testamenterade till staten, men som finnas på Ulriksdals slott och hvilka äro erforderliga tör 1ummens och konstföremålens dekorering. Man bör ej förgäta, att sådant Ulriksdals slott nu är, utgör det frukten at konung Carls mödor under nära tjugo år, och det vore rent ut sagdt ovärdigt om det skulle lyckas, vare sig af sparsamhetsskäl eller emedan man vill underlätva de konstindustrielia studierna, att samlingarne på Ulriksdal skulle fördelas och på andra lämpliga ställen förvaras. Sedan från aflidne konungens bo det afskilte, som till staten och till konung Oscar testamenterats, tillfaller det öfriga kronprinsessan af Danmark såsom arf. Åtskilliga töremål deribland ega så stort konstvärde, ehuru de icke upptagits i den af Falbe utarbetade förteckningen, att de borde af staten inköpas, om de kunna få inlösas. I och för bouppteckningen ha såsom värderingsmän å konstföremålen varit tillkallade konsthandl. Bukow ski och biblioteksamanuensen Eichhorn. Den del at aflidne konungens ofvan antydda bo, som icke skall öfverföras till Danmark, kommer vaturligtvis att försäljas, troligen på auktion instundande vår, enär försäljning under hand af allt är med för stora svårigheter sörenadt. Det torde icke behölva sägas att denna auktion kommer att bufva den största och värderikaste som här blifvit bållen. Samlare af taflor, gravyrer och koustsaker hafva flitigt under den förlidna veckan — de ifrigaste längt förut — vandrat till Klarabergsgatan och upp i en vacker våning der, för att bese aflidne musikdirektören Löwegrens samlingar at ofvanantydda slag, hvilka i går gingo under klubban. Löwegrea, född i Göteborg, hade i många år varit musikdirektör, samtidigt vid två regementen. Det enda instrument han sjelf spelade var piano, men han var dock en både nitisk och skicklig instruktör på alla blåsinstrumenter och omtyckt både af befälet och musikkårerna. Men mera bekant var han som samlare af konstsaker och kuriosa. Han egde en ovanlig förmåga att uppdaga sådana, ofta på de mest otillgängliga ställen, stundom der ingen kuade ana att eådana skulle siunas. Han egde hvad samlare kalla snabb blick och fint väderkorn, och ban förstod förträffligt att restaurera illa medfarna, ofta genom vanvård nästan förderfvade saker. Han egde tillika en förtjenst, som andra samlare sätta värde på, han höll ej på sådana artiklar,