Göteborgsposten – 13 december 1872, sida 1

— Ett giftermäl med en döf qvinna är en olycka som jag är säker om att undgå, svarade mr Vallory. — Verkligen! — Ja, ty jag ämnar ej gifta mig alls. — Åh, ni ändrar nog mening i det afseendet då ni träffar den rätta. — Min bästa Augusta, det är min olycka att redan ha träffat den rätta! Blicken, tonen, uttrycket voro omisskänneliga, och mrs Harcross var ej heller den qvinna som låtsade okunnighet om meningen. — Om ni antager en sådan ton, Weston, sade hon med en iskall blick, skall jag ha den obehagliga nödvändigheten att stänga mina dörrar för er. — Ah, jag förstår. En huskatt får aldrig visa humör; hans tillvaro måste vara ett ständigt spinnande. Förlåt mig, Augusta; jag lofvar att ej förolämpa er mer; men ni får heller aldrig tala om möjligheten af att jag kan gifta mig. Jag förblir afgjordt ungkarl och har ingen högre kallelse ej heller förhoppning om någon högre än att vara er slaf. Detta var ett slag af hyllning mot hvilket mrs Harcross ej hade något att invända. Hon räckte Weston sin hand — en mycket kall hand under en så varm dag — och skänkte honom ett småleende som var nästan lika kallt. — Ni har alltid varit mycket god, sade hon; jag skulle bli mycket ledsen ifall något inträffade som skulle störa yår vänskap.