Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 1

gjort alla dessa enskilda jernvägar, som redan blifvit eller snart blitva anknutna till statsbanorna, och att dessa i högre grad än ens någon Lideolog drömde om för femton år tillbaka befrämjat vårt lands välstånd. Ehuru Hierta som publicist rönt flera större obehag än någon annan i samma yrke, fortfor han alltjemt, sedan han afyttrat Aftonbladet, att fundera på nya tidningsföretag. Han hade ett ständigt behof att kemmunicera sig med allmänheten och framställa sina åsigter. Idsön att uppsätta Dagens Nyheter var hans, och sättet hvarpå han blef delegare i detta töretag beskret han för mig och en äldre publicist så komiskt, att vi med svårighet kunde undertrycka utbrotten af vår muntra stämning. Ännu i Oktober 1867 var Hierta, enligt handlingar som förvaras i Owckholms rådhusrätt, den mest betydande intressenten i Dagens Nyheter; men det oaktadt var han både då och sedan ofta sysselsatt med tanken på en ny tidning, Åom borde löna eig väl om den blefve rätt skött. I egenskap af bokförläggare utvecklade Hierta stor verksamhet. Han egde en utmärkt förmåga att välja goda eller begärliga arbeten. Arvodena till sina öfversättare uppgjorde han hufvudsakligen med afsesnde på det renomms som dessa förvärfvat sig och han kunde derföre vara både frikostig och njugg i nämnde hänseende. Såsom affärsman var Hierta lika beräknande som lycklig. Hans industriela vorksamhet, väl beräknad och i hög grad vinstgifvande ätven den, influerade ofterhand ganska väsendtligt på hans äsigter om ett lideralare tullsystem, för hvilket han redan 1834 började intressera sig, men för hvilket hans nit svalnade i samma mån han sjelf blef fabrikant. Det kan måhända ifrågasättas om Hierta på det statsekonomiska området egentligen var hemmastadd, men obestridligen var han en god ekonom. I det allra längsta var Hierta ungdomlig till lynnet. Som ung, ännu in på femtitalet, kunde han, frigörande sig från de politiska striderna och trån de talrika affarsbestyren, vara eprittande glad och -med om allt som beredde honom och andra nöje. På den första maskeradbalen som jag bevistade i Kirsteinska huset — det var mot slutet al trettitalet — dansade de politieka bältespännarne Hierta och Argus-Johansson, vis å-vis täflande i konsten att behaga, och ännu vid slutet af sextitalet sågs ep lång man med krökt rygg, iförd domino, men igenkänd af alla, studera det glada solklifvet på on operamaskerad. Eder samtida i Göteborg har ganska riktigt erinrat derom, ait tidnirgsutgifvaren, när han länge egnat sig åt sitt kall, omsider tkommer. att så förstå allt, att han i viss mening kan säga nihil humani a me alienum. Detia gäller i vidsträckt mån i afseende på Hierta. Huruvida han ansåg sig vara hemma i krigskonsten vet jag icke — fredesvän var han quand möme — och i ridkonsten tror jag ej att han försökte sig; men i styrmanskonsten trodde han sig under den glada perioden ej vara bortkommen, ehuru det stundom hände, då han med sin vackra speljakt gjorde kryssningar i Stockholms skärgård, att han styrde på grund, hvilket dock endast gaf honom on osökt anledning att öppna den välförsedda proviantkorgen till gästernas förplägning. Det kunde icke heller gerna ifrågasättas att ej han i konsten att köra ansåg sig icke oäfven åtminstone, då dertill blott fordrades en viss raskhet. Det roade honom derföre att förskaffa sig en god tratvare, Dockan, med hvilken han inställde eig på isbanan vid Stallmästaregården, der öfverdirektören Norling var direktör. Men så snart Hierta sjelf skulle på banan köra Dockan?, så i stället för att trafva, började hon genast att durka och stannade ej förr än på den motsatta stranden. Underrättad om att en sådan framfart utgjorde ett stort fel, frågade Hierta Åfarbror Norlingburu det skulle atbjelpas? Jo, svarade denne, lär dig att köra, — eler skrif mot Dockanen ovettig artikel i Aftonbladet. Hierta kunde vara välgörande när han dertill uppmanades; men några drag at frikostighet, efter måttet af hans stora förmögenhet, ha icke försports. För sin egen person var han ytterst sparsam, så vidt möjligt var, och till de många karakteristiska egenheterna hos honom kan räknas, att under alla de år han redigerade Aftonbladet, skref han sina allra flesta artiklar på sådant papper som re dan förut blifvit begagnadt, men som han, utan afseende på format eller beskaffenhet, ånyo tillgodogjorde. Omdömena. beträffande en man, hvilken verkat i så många vidt skilda riktningar som