Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 1

——— — ——— — Om jag verkligen skall ha äran att dinera med er i dag, öfverste, kan jag lika gerna skicka min groom tillbaka med hästarne och ett bud till min syster, sade sir Francis som lifligt erinrade sig ansigtet under den gröna parasollen och gerna ville se detta på närmare häll. — Rå vål, då skall jag på samma gång visa er min trädgärd, ty genom den komma vi till stallbyggnaderna der ni har er betjent. Trädgården var lika egendomlig som boningshuset och till hälften anlagd i orientaliskestil. Sedan sir Francis funnit sin betjent och affärdat honom med budet till miss Clevedon, återvände de båda gentlemännen till boningshuset. Sedan de hunnit dit, införde öfversten sir Francis i en liten salong, bredvid hvilken en veranda befann sig som var långt rymligare än sjelfva rummet. Detta senare innehöll blott ett piano, några stolar och ett kaffebord ; men verandan eller annexet var stort nog för att rymma ett dussin stoler och ottomaner. På en af dessa satt en ung dame, klädd i hvitt musslin, läsande en roman och med ett par hundar vid fötterna. Detta var miss Davenant. Hon lade ifrån sig sin bok och reste sig upp för att helsa sin far med ett förtjusande småleende — ett småleende hvilket hon i viss, modifierad grad utsträckte till sir Francis Clevedon då han blef presenterad för henne. Den uvge mannen fann henne vackrare än han förmodat och han kände sig till en början mera brydd än han någonsin förut varit i en qvinnas sällskap. Georgie kallade hennes far henne. Hvilket vackert