Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 1

dana upptog han först till behandling, och det i hände dertöre honom, likasom så många andra, j att det han föreslog rönte motstånd, ofta gani ska länge, men blef slutligen godkändt, dock vanligen med väsentliga modifikationer. Till i många reformer, isynnerhet på lagstiftningsområdet, har Hierta genom sina motioner gifvit impulsen. . . . I Såsom debattör var Hierta temligen långtrådig, i hans ställning fanns icke något im; Ponerande, och då han som talare undvek sårerje uttryck som kunde stöta, gjorde hans framställningar, i hvilka man icke spårade den varma öfvertygelsen, sällan det intryck på åhörarno, som ban påräknade. Ibland alla hans talrika motioner förekommer, såvidt jag kunnat inhemta, icke en enda som afsåg att ådraga statsverket någon penningeutgift. Såsom representant var han till ytterlighet ojugg med statens medel, och om det på honom berott, så hade, fgurligt taladt, statsmaskinen afstannat, eller kommit att gå ytterst långsamt, at brist på olja. Det är en i hög grad anmärkningsvärd företeelse, att ehuru under hans långvariga politiska verksamhet ett stort antal ministerkombinationer uppgjordes, så nämndes aldrig Hierta som lämplig till statsråd, icke ens af hans politiska trostörvandter. Under de begge riksdagarne 1847-48 och 1850-51, då motion vid den förstnämnda väcktes af grefve Adolf Eugone v. Rosen om statsunderstöd för anläggning at en jernväg mellan Örebro och Hult, och vid den derpå följande af grefve Fredr. Carl v. Rosen om vissa jemnkningar i den föregående riksdagens beslut i samma fråga, deltog icke Hierta i de lifliga debatterna rörande detta ämne. I Aftonbladet åter intogs artiklar för och emot understödet till Köpiog-Hultbanan; men för egen del yttrade sig tidningen mycket varsamt, dock under framhållandet af den beaktansvärda fördelen att jernvägen skulle uttöras af ett bolag med anlitande at entreprenörer och utländska kapitaler. Men då vid 1853—54 årens riksdag en k. proposition aflemnades angående statens medverkan för anläggande af jernvägar i landet; då icke mindre än tolf motioner väcktes på riddarhuset om statsanslag för jernvägsbyggnadsföretag i skilda trakter af riket; då sjelfve Hartmansdorff kunde yttra: då den farsot, som kallas jernvägsfeber, lika litet som koleran kunnat utestängas irån vårt land, och vi deraf i tidernas längd förmodligen komma att tå skarpa känningar i vårt statsverk, kan jag icke inse annat än att den k. propositionen är valbetänkt; och då slutligen statsutskottet blet fardigt med sina begge betänkanden, det ena om utgifvandet af fonderade statsobligationer, det andra innefattande förslag till beslut i anledning af ofvannämada k. proposition och de särskilda jernvägsmotionerna, så hade Hierta redan fått rika tillfällen och anledningar till oro och således att uppträda för att söka afvärja de stora faror som han ansåg hotade landet. Det först omnämnda betänkandet törklarade Hierta både icke nödvändigt, i vissa fall icke grundlagsenligt och till sina följder i flera afseenden ganska vädligt-. Han försåkrade likvisst att han hvarken delade Hartmansdorffs obenägenhet för jernvägar eller dennes absoluta obonägenhet mot skuldsättningssystemet, men yttrade sig dock i hufvudsaken eå, att han derför komplimenterades al Hartmansdorff. Det skulle blifva alltför vidlyftigt och äfven tröttande att redogöra för den besynnerliga stallning som Hierta derefter intog i jernvagafrågan. Om det berott på hans afgörände, är det mer än tvifvelaktigt huruvida Sverige ännu egt några jernvägar; de som han måhända skolat gifva sitt samtycke till, hade blitvit ytterst smalspåriga och tör ötrigt byggda med sådan sparsamhet, att de snart delat samma öde som en at honom uppförd större fabriksbyggnad, hvilken, kort tid sedan den blet tärdig, borjade intaga en mycket hotande ställning gent emot graunbyggnaderna. Under jernvägestriden, i hvilken Hierta lifligt deltog, fattade ban ett outsläckligt hat till frih. Ericson, hvilket icke upphörde ens då denne högsinnade man gått till hvila. Det torde väl icke beböfva sägas att Hierta var en itrig motståndare till sammanbindningsbaban, hvilken, enligt hans förmen ande, skulle blifva förlustbringande både för staten och bufvudstaden. Emellertid fick Hierta lefva så länge att han erfor — om än icke erkände — att lanlet utan ringaste svårighet kan bära sin statsskuld ; att utan den hade statsbanorna icke kunnat åstadkommas; att dessa redan lemna y tillfredsställande afkastning; att de möjlig