Göteborgsposten – 5 december 1872, sida 1

THUTSMGASUU UCH 7 ÖDÖUULIIDL spridning. Några dagar derefter, då Scott i metodistkyrkan höll offentlig gudstjenst (på Palmsöndagen), utbröt ett ohyggligt tumult i kyrkan, dervid Scott insulterades. Sedan dessa skandaler hade väckt allmän indignation hos de bättre bland hufvudstadebefolkningen, skyn dade Aftonbladet att äfven ogilla dem, men skildrade dock sjelfva tilldragelsen i metodistkapellet i en mera skämtsam än allvarlig ton. Det var oundvikligt att äfven Aftonbladet måste fullfölja sin från början intagna oppositionella ställning mot konung Carl Johan, som i Hierta såg sin farligaste motståndare. Det är möjligt att oppositionen kunnat vara mindre bitter, mindre personlig, men den befrämjades at stämningen i landet och för den måste Aftonbladet under konkurreasen med de öfriga tidningarne göra eig ull organ. En beekyllning riktad mot Hierta för ett vid Carl Johans dödsfall utöfvadt skamligt dåd, var fullkomligt orättvis. En dag kort efter detta dödstall förekom bland försäljningsannonserna i Aftonbladet en om on svart svinpels, passande till hofsorgen. Hierta, som aldrig skonat sina motståndare, blef nu ej skonad af dessa, och han tillvitades vetskap om annonsen innan den blef införd. Detta var icke förhållandet. Den skrefs af samma person, som hade ritat skotttaflan, i samråd med en person som åtnjutit den aflidne konungens ynnest, men långt sörut förverkat den. Om annonsen egde Hierta ingen kännedom förr än den stod i bladet och jag kan intyga hans harm öfver händelsen. Den hade ibland en mängd annonser uppsändts på tryckeriet, och emedan redan dä annonserna utgjorde en rik inkomstkälla, egnoades åt denna atdelning ingen vidare censur. I en särdeles kinkig ställning försattes Hierta i egenskap af Aftonbladets utgifvare under första perioden efter regentskittet d. 8 Mars 1844. Det gällde huru den nye regenten skulle mottagas af den tidning som Tegnr en gång uppgaf vara det svenska folkets bibelr. Redan straxt efter Carl Johans insjuknande meddelades en längre artikel: Om tramtid och framtidsplaner, hvilken egentligen utmärkte sig för sväfvande uttryck, hvilket ock af tidmngen Freja anmärktes, med yrkande att Aftonbladet skulle afgifva en bestämd förklaring öfver dess ställning till den nya regeringen, — den i hvilken kronprinsen blifvit ad interim insatt. På detta vanskliga ämne inlät sig likvisst Aftonbladet icke annorlunda, än medelst en antydan i förbigående huru beklagligtvis inom de högre klasserna yttrats farhågor, att om Sveriges politiska institutioner finge erhålla en något mer prononserad tendens till frihet, så skulle detta ur Rysslands synpunkt betraktas så farligt, att det torde vilja lägga sig uti vår samhällsutveckling med en intervention till absolutismens fördel, jemte andra lika sväfvande yttranden. De konkurrerande yrkesbröderna fortsatte naturligtvis, sedan regentombytet skett, yrkandet att äfven Astonbladet skulle intaga en deciderad ställning, och så grep sig Hierta an med en hel artikelserie: Konung Oscar och hans ställning, ett mästerstycke, men så gjordt, att när läsaren kommit till slutet, så var han lika klok som vid början både i afseende på den nye monarkens ställning och på Hiertas uppfattning af densamma. Hierta var dock ingalunda den som förbisåg stämningen i landet och äfven Altonbladet angreps al samma förtjusning, som visade sig i de öfriga tidningarne, når konung Oscar ombildade sin minister och vidtog flera åtgärder hvilka allmänt lofordades såsom frisinnade. Till stor barm för Mmerva?, hvars inflytande naturligtvis med regentombytst hade upphört, kom Hierta på så god fot med den nya ministeren, i att åtskilliga af dess ledamöter blefvo hans gäster och han gäst hos dem, hvilket töranledde Minerva att antyda den stora förestående förändringen inom hufvuds adspressen, den nemligen -att Aftonbladet taflade med Dagligt Allehanda i åtrån efter gunst hos och inflytande på den nya ministe:en, utan att dock vidgå någon motsvarande influens. Men Hierta insåg ganska väl att en tidning, som under tretton år varit oppositionel med så stort eftertryck, icke kusde, utan att äfventyra sin stora debit, intaga en sådan. ställning som gaf dem skymt at min steriel eller regeringsvänlig, och nar förtjusnings-riksdagen (1844) gått till ända hade Attonbladet frigjort sig trän fortjusningen och redan : intagit sin gamla ställning; och då allmänheten den tiden hade stort nöje af tidningspolemik, hvilket just var Hiertas starka sida, så inleddes at honom en sådan med Dagligt Allehanda, som tillvitade Aftonbladet brist på god vilja, då det låg regeringen i hälarne med klander just nu, då regeringen höll på att