Göteborgsposten – 4 december 1872, sida 1

— — — —— —— ADNASAN träget och förbjöd en del af dessa medgifvanden å hans sida, till dess han slutligen kunde nästan slldeles draga sig tillbaka från sin hustrus förströelser, förebärande till ursäkt sitt yrkes kraf. Hon skulle långt hellre ha velat ha honom hos sig, men i öfverensstämmelse med sin brinnande önskan att han skulle bli en stor man måste hon fortfara med det lefnadssätt hon börjat, nöjd i medvetandet af att vara den vackraste och bäst klädda dame i sällskapet. De hade varit gifta mer än två år, men intet barn hade blifvit skänkt åt dem för att helga deras förening. En sådan ömsesidig källa till intresse och nöje, som skulle ha dragit man och hustru närmare hvarandra, var dem förvägrad. Hubert Harcross, hvars hela bana baserats på en rent sjelfvisk filosofi, lade med en sällsam inkonseqvens sin barnlöshet på hjertat och grämde sig bittert deröfver. Ofta grubblade han öfver detta ämne långa stunder, till dess han med ett cyniskt skratt afbröt sin tankegång. — Hvarföre skulle jag längta efter en son? kunde han då fråga sig sjelf. Hvad har jag att testamentera till honom? Ett namn utan annan glans än den som kan lånas deråt af det obetydliga rykte jag måhända lyckas vinna. Och då mina barn växt upp, skulle ej deras klara ögon märka hvad deras moder torde vara för blind för att upptäcka: vårt kalla och kärlekslösa äktenskap? Kanhända att det är bättre såsom det är, bättre att jag går barnlös till min graf än att jag lefver för att se mina barn rodna för mig. i I å sig förlusten af hans sällskap och utan honom UU i