Göteborgsposten – 29 november 1872, sida 1

alla föremålen med ett qval som ej egde några tårar, som ej sökte sig utbrott ens i förbannelser, ehuru det djupt i hans hjerta låg någonting bittrare än en förbannelse mot den man som förledt henne. — Kanhända att den der mannen Kendel hade rätt, sade han för sig sjelf då han stod vid den af hvita sparlakan omgifna bädden på hvilken han kunde föreställa sig henne liggende i dödens rysliga orörlighet med bänderna korslagda öfver bröstet; kanhända att det var bättre att hon dog än att hon skulle lefva för att bli hvad denne skurk ämnat göra henne till. Gud vare lofvad att hon aldrig blef hans mätress! Gud vare lofvad som lät döden komma emellan dem! Och dock hur ljuft skulle det ej ha varit för mig att ha återfått min flicka — om också en förtrampad blomma — att ha fått se det bleka ansigtet återtaga sitt lyckliga uttryck, att ha fått bereda ett nytt lif för henne i en ny verld! Han tänkte på Bulrush Meads, dess bördiga höjder och dalar, dess silfverklara bäckar och mörka skogar — hvad var nu all denna herrlighet för honom? Han tänkte på denna plats, sådan han allt ifrån början tänkt sig den, med hans älskade barn till hufvudfigur. Hvad hade väl de grönskande betesfälten och kristallklara strömmarne för värde utan den gestalten? Hvad voro de annat än en öcken utan Grace? En gammal qvinna hade vård om huset, en ful käring med ena axeln högre än den andra. — Jag hjelpte dem att svepa henne, den stackars menniskan! mumlade hon då Richard frågade henne om