Göteborgsposten – 29 november 1872, sida 1

— — 44 MA OM AL NL Häromdagen blef den förre polismästaren uppkallad till kungen, som frågade efter den olyckliga qvinnan, huru länge hon hade undergått sitt straff, om hennes uppförande varit oklanderligt o. s. v. Då hvad han erfor bebagade honom benådade han. den olyckliga från och med början af nästa år. Af allvarligare ärenden afgjordes denna gång: myntkonventionen och några Semenvamma öfverenskommelser om billigare postbefordring från utlandet; det hette också, att de ogynnsamma tullförhållandena mellan båda rikena, hvilka äro i hög grad hindersamma för varutrafiken samt väcka beständiga och högljudda klagomål från våra affärsmän, jemväl denna gång skulle bli ordnade, men deraf blef intet. Dessa förhållanden skola bli för regeringarne en hård nöt att knäcka, då Sverige med sitt ännu icke helt och hållet afskaffade prohibitivsystem och Norge med sitt gammaldags tullsystem, sina hundradetals olika tullsatser väl aldrig under dylika förhållanden kan komma öfverens om någon tullförening, bvilken dessutom, som bekant är från fordna dagar, från vår sida synes ha blifvit betraktad som en förhatlig inrättning. Den norska regeringens hållning har i dessa dagar haft en anstrykning af vrångsinthet, men regeringen är helt och hållet att ursäkta, enär felet ligger hos storthinget, som önskar att behålla vårt föråldrade, indirekta skattesystem. Å andra sidan må det dock medgifvas, att någon reform i riktning mot fribandelssystemet, utgången från vårt tulldepartement, ännu aldrig har varit försökt. Ytterligare ett par jernbanors fullbordande mellan de båda länderna, skall absolut föra oss begge in på de moderna europeiska åsigterna i fråga om tulllagstiftningen. De af oppositionen förebådade förändringar inom statsrådet uteblefvo också denna gång alldeles, ej heller utnämnde kung Oscar sin hofstat; ett förhållande som gifvit de sysslolösa mycket att fundera på. Man tror sig med säkerhet veta, att den norska hofstaten skall inskränkas till möjligast minsta avtal. För närvarande har kungen endast 2 adjutanter och 1 kammarherre; vidare väntas blott skola utnämnas; 1 öfverhofmästarinna och 2 hofdamer för drottningens, 1 hofmarskalk och ett par kammarherrar för kungens person. Jag har, som ett motstycke härtill, hört omtalas, att vid kung Carl XV:s begrafning hade inalles infunnit sig 64 personer, såsom tillhörande denne kungs svenska och norska hofstater samt staber. Man var vidare nyfiken att få se, hvilka enskilda personer kungen skulle besöka, och isynnerhet om han, i likhet med kung Carl, skulle besöka våra mest framstående grosshandlare. Det enda samqväm, med undantag af hyllniogsfesten i frimureriet, som kungen denna gång bevistade, var, troligen med anledning af kungssorgen, emellertid en soirå hos sin kammarherre, prem. löjtn. vid flottan Gade. Kungen lärer ha yttrat, att han rätt ofta tänker besöka Norge, som man förmodar, till att börja med redan i nästk. Februari vid Storthingets sammanträde. I ett tal på färden till Drammen lofvade ban att komma tillbaka med sin gemål nästa sommar, antagligen för att krönas i Throndhjems domkyrka. Man kan af allt detta inse, att intrycket af kung Oscars första besök här i landet varit för oss odeladt angenämt. De båda, för ett land med så isoleradt löge smickrande tillbud, som för några veckor sedan gjordes oss af tvenne utländska bolag: om erhållande af koncession i och för anläggandet af en jernbana från Kristiania till gränsen, ha framkallat den lifligaste diskussion inom landets hela tidningspress. Allmänheten förklarar sig obetingadt tör dem, som säga: Ha vi ej kredit nog för att upptaga ett statslån på 2 eller 3 millioner spdr (alternativt till smaleller bredspårig bana)? Ega vi ej tillräcklig tillgång på skickliga jernbane-ingeniörer? Finnes här ej en stor massa arbetare, bvilka väota på att bli sysselsatta? Fördenskull intet maskopi med utländiogen! Låtom oss sjelfva bygga denna jernbana! Tillbudet från de båda bolagen säges gälla blott för en månad; men man vill veta, att regeringen icke på egen hand vill bestämma sig, utan lägger afgörandet i Storthingets band, såvida bolagen tillsvidare vilja stå vid sina tillbud. För min del tror jag, att det svenska bolaget bar goda utsigter, emedan Stortbinget under dess nuvarande sammansättning aldrig i evighet går in på att upptaga något statslån till nya jernvägsföretag, innan jernvägen till Thrordhjem blifvit fullbordad, hvilket enligt den uppgjorda planen kommer att medtaga en tid af 5 till 6 år. Det är också någonting vid detta tillbud, !