Göteborgsposten – 29 november 1872, sida 1

den unga dame som plötsligt dog der i huset för något mer än ett år sedan. En sådan vacker ung dame hon var! Jag såg henne aldrig lefvande, ehuru jag var här då gentlemannen hyrde huset. — Såg ni honom då? frågade Richard ifrigt. — Det gjorde jag visst. Jag såg honom sedan hon var död. Åh, så fasligt blek han var — nästan blekare än liket, och så förskräckligt lugn sedan! Det var en underlig historia från början till slut. Då han hyrde huset, var det för hans unga hustru, sade han. Då undersökningen hölls, sade han att det var för hans syster. Antingen hon var det ena eller andra, var han ofautligt kär i henne. Jag var i huset till timman före deras ankomst och såg alla de saker han skickade hit — blommor och orangerifrukter, foglar och ett piano som det var en fröjd bara att se på. Ja, hvad hon än var, så höll han ofantligt mycket af henne. — Måtte minnet af henne följa honom till hans dödsdag, mumlade Richard Redmayne, förgifta hans lif och bereda honom ångest och qval på hans dödsbädd! Gumman var för döf för att höra hvad han yttrade. Hon fortfor att mumla något om Åden vackra unga damen. — Huru såg mannen ut? frågade Richard Redmayne plötsligt. — Mr Walsh? — Ja, mr Walsh. — Han var en rätt vacker karl. Stor och starkt