Göteborgsposten – 28 november 1872, sida 1

tande berör Frankrikes inre politik och inre förhållanden? Det är derföre att Frankrike ä Europas hjerta. Uttrycket är gammalt, men det är icke förkastligt och det är mera än en fras. Ide erna, de må vara goda eller dåliga och de må komma hvarifrån som helst behofva passera genom Frankrike, behöfva så till sägandes syrsättas genom beröringen med denna galliska anda, som man är van att kalla ytlig och lätt sinnig men som i alla tider visat sig mäktig af sådana storverk, och det är först ssdan, som de tå kraft att, när de uppsugas i de oändligt måvgfaldiga porerna i mensklighetens stora organism, visa sina mäktiga verkningar på ett rätt genomgripande sätt till godo eller ondo. Man kan göra revolutioner och inbördes krig i Italien eller Spanien, hålla kongresser för arbetaretrågans lösning eller uppställa en ny religionsfilosofl i Tyskland, till och med låta de nya samhällslagren efterhand arbeta sig fram till makten i England — och vi läsa om allt detta blott med mer eller mindre estetiskt intresse men såsom en sak som i sjelfva verket icke kommer oss vid. När deremot Hartzeillaison ljuder i Paris gifva tonerna eko öfverallt, när barrikaderna resa sig i Faubourgs S:t Antoine börjar man titta på stenläggningen på sin egen gata, och petroleum-lukten från de brinnande Tuilerierna sticker något hvar i näsan. Och likaså, på samma sätt är det på konstens, litteraturens, vetenskapernas område. — Men när det i Frankrike alltid är så nära väg mellan ordkrig och gatukrig, så är det också ganska naturligt, att hela Europa med oss blickar på den ännu oafgjorda trågan, om Frankrikes blitvande regeringsform och lyssnar med spändt intresse till hvad dess inflytelserikaste män för tillfället kunna ha att säga derom. Hvad intrycket än kunde vara vid den första genomläsningen af Thiers helsning till nationalförsamlingen, så mäste det gifva vika för den uppenbara saktiska verkligheten, som är den, att de, hvilka helsningen gällde. icke sunno sig belåtna med densamma. Och för att törstå, huru det kan vara möjligt, att detta budskap som innehöll så många försäkringar om skydd åt alla de konservativa intressena, upptagits med sådan köld af den konservativa majoriteten men applåderats med så mycket större värma af den mer eller mindre radikala minoriteten, måste man göra sig en verklig möda med att ur den ofantliga massan at hvarandra motsägande uppgifter och framställningar söka uppleta den verkliga sanningen och söka göra sig en trogen bild af den verkliga ställningen i Frankrike i närvarande vigtiga ögonblick. Arbetet är icke lätt, ty hvarje tidning, hvarje korrespondent, ända till hvarje telegrafi agentur har sin uppfattning, och sjelfva ordens gamla betydelse synes i denna allmänna förbistring ha förändrat sig. Hvad som först och främst synes oss vara tydligt, det är att man i allmänhet för mycket ötverskattar de gamla partiernas betydelse. Det finnes utan tvitvel i Frankrike en hel mängd exklusiva imperialister, legitimister, orleanister samt konservativa, moderata, radikala eller internationalistiska republikaner, som hvar för sig antingen på grund af tradition eller af studier, af känsla eller öfvertygelse göra sin egen politiska doktrin till allena saliggörande degm. Men antalet af dessa förmiuskas mer och mer, och de uppgå redan till allra största delen i de två stora partier, som måste finnas i hvarje af de moderna samhällena och som vi i brist på bättre måste kalla med de gamla och otta missbrukade benämningarne: ordningens och revolationens. Den stora massan af franska folket är alltför mycket intresserad af den materiela ordningens upprätthållande för att ej vara i grund och botten konservativ. Behötfdes härpå något annat bevis än kännedomen om dess arbetsamhet, sparsamhet, dess kommersiela och industriela utveckling som mäste djupt hämmas genom hvarje politisk hvällning, så finner man bevis nog i den ifver, hvarmed denna massa skyndar att vid valurnorna gifva sitt understod åt hvarje regering, som visar någon garanti för stadilitet. Men det ligger i naturen af all slags konservatism att vara mer eller mindre passiv, och den låter imponera på sig af hvarje raskt och energiskt uppträdande. Det är derföre som revolutionspartiet med sina mot de förras diametralt motsatta sytten så ofta lyckas hålla sig i jemnuvigt och till och med taga öfverhanden mot de konservativa. Detta revolutionära eller radikala parti har i närvarande stund en sådan styrka, att man måste räkna med detsamma, och det är detta, som Thiers gör alltför mycket i de konservativas ögon. Hans politik, som går ut på att mm mmm MM — — — oo VV VV VX M MT Mr Elran St