Göteborgsposten – 26 november 1872, sida 1

hos en man hvilken hoppats så länge till dess all möjlighet för hopp var förbi. Han hade ej nöjt sig med tillkännagifvandet i Londoneroch Kenttidningarne, utan han hade äfven annoneerat i åtskilliga utländska tidningar. Hans anmodan hade blifvit så vidt spridd, att det knappt tycktes vara möjligt att den kunnat undgå Graces uppmärksamhet — och kunde hon väl se den och dock motstå bönen? Han hade skrifvit till Nicholas Spettigue med första postbåt, som efter hans återkomst afgått från England, och anmodat sin fordne kompanjon och taga reda på alla bref som kunnat anlända till honom innan han lemnade kolonien. Mr Spettigue hade gjort alla nödiga förfrågningar och äfven tillsändt honom det bref från James Redmayne som innehöll underrättelsen om Graces flykt — men intet annat, ej det bref som flickan sjelf lofvat att hon skulle skrifva till sin far. Emellertid låg Bulrush Meads, den nya egendom som skulle ha utgjort Richard Redmaynes glädje och stolthet under hans återstående lefnad, öde eller om den i någon mån blomstrade var det endast till förmån främlingar och kringregande äfventyrare. Det var af högsta vigt att egendomen blefvo skyndsamt tagen om hand, gränsorna bestämda, råmärken och stängsel uppsatta, ordning upprättad der allt ännu var blott en ödemark. Medvetandet häraf var en ytterligare anledning till bekymmer och ledsnad för den man hvars tankar i främsta rummet gällde hans förlorade barn. Alla hans drömmar och förhoppningar hade blifvit gäckade.