Göteborgsposten – 26 november 1872, sida 1

— 4 — 4— —— ATV OT —11104 — —— ej någon motvarande genklang. Stockholms bagblad, som nyligen i ett par förtjensttulla uppsatser behandlat frågan om en förändrad nellanrikslag, meddelar att i det betänkande, avilket norska regeringen i ämnet afgaf, tydligt uttalas att all förhoppning saknas att nåzon tullförening för närvarande skulle kunna ästadkommas. Och ej nog härmed. Norska regeringen lät till och med förstå att hon betviflade behofvet af den samfällda komite, som trån svensk sida föreslagits skola taga alla bithörande frågor under ötvervägande. I stället inkom nämnda regering omedelbart med ett förslag, som afsåg att afbjelpa de i ögonen mest fallande olägenheterna, men som i grundratsen icke utgör något betydande framsteg. Om man söker göra sig reda tör töljderna af en fullt fri och obehindrad samfärdsel mellan den skandinaviska halföns båda länder och söker mäta fördel mot fördel, förefaller det åtminstone 0ss vara troligt att de vida större förmånerna af förändringen skola tilltalla Norge. De föreningslänkar, som nya jernbanor alltjemnt knyta mellan Norges främste sjöstäder och de norrländska landskapen i Sverige, måste göra de förra helt naturligt till import-orter för de sistnämndes konaumtionsförnödenheter. Men utiörseln går vanligen öfver samma platser, som irtörreln åt sig utvalt, och sålunda komme ätven en mängd artiklar från Sveriges vidsträcktaste exportområde att i norska hamnar inlastas för sin slutliga bestämmelseort. För Norges i stark utveckling stadda handelsflotta vore det vidare af utomordentlig vigt att fraktfarten mellan svenska hamnar blefve för henne obehindrad och fri. Med någon förvåning erfar man att norska regeringen hemställer, det en dylik frihet i svensk inrikes frakttart måtte äfven för norska fartyg inträda, utan att hon i någon uppoffring från norsk sida har att erbjuda eqvivalent. Det kan ifrågasättas huruvida ej vi svenskar, detta oassedt, böra medgitva en dylik rättighet. Men att en regering, hvilken visar sig ännu stå så fast på skyddssystemets botten, som den norska tyckes göra, föreslår att till dess fördel ett annat land måtte upphäfva skyddsmedel, dem proponenten sjelf anser nödvändiga till näringarnes skydd, kan ej annat än förekomma besynnerligt. Navigationslagar äro ju ej något annat än protektionism använd på sjöfarten. Anledningen till att norrmännen snarare arbetat mot än för närmande till Sverige har i forna dagar legat i en farhåga för att Sverige, såsom det större landet, skulle kuana bli farligt för Norges sjelfständighet. Denna farhåga torde numera hatva försvunnit. Säkerligen har den ökade samfärdseln mellan länderna och den ökade kännedom, norrmännen derigenom vunnit om hvad som verkligen är svenskt tänkesätt, drifvit den förra tron om befintliga svenska amalgamationsplaner på flykten. Och man borde åtminstone i Norge hatva insett, äfven om man ej gjort det, att Sveriges tel ligger i en motsatt rigtning, nemligen i en tullkomlig likgiltighet for hvad som ulldrager sig på andra sidan Kölen, Man har hos oss blifvit vand att föreställa sig norrmännen såsom ett konstigt, knarrigt tolk, hvilket finner sin glädje och sin stolthet i att slå streck öfver våra bästa, mest välmenande planer till gemensamt väl. Må hvar och en ro sin båt, vare sig att de rigtningar, i hvilka rodden går, äro motsatte ellor parallela, — detta är den tanke som en lång tid till stor skada för hela Norden haft insteg i våra landsmäns föreställningssätt. På grundvalen af apillrorna efter det förra misstroendet mot Sverige bygger emellertid len norska protekt:onism, hvilken väl nu hufvudsakligen bildar motståndskraften emot tt bättre ordnande af särskilt handelsoch jöfartsförhållandena mellan Sverige och Norge. Det är beklagligt att den upplysta och at Norses bästa män sammansatta regering, hvilken iu eger det norska statsrodret i sin band, nåst för denna stämning blifva tolk. Att den venska industrien skulle öfvorflygla sin norka medseyster, ifall båda tillätes att under ika förhållanden täfla, är nemligen den tanke, vilken måste hafva dikterat smuisatserna i det ficiella betänkandet. Det är möjligt, tillochned troligt, att medlemmarne inom nämnda egering härvid ej uttalat sin personliga meing, utan att de såsom statsmän måst välja et praktiskt utförbara framför det i teoretiskt : tseende mera rigtiga. Men skulle någon norsk i inister vara särskildt lämplig för förändrinens genomförande, synes oss den nuvarande ara det. Glider deremot styret ur dess hand ch upptages af män, hvilka, huru upplysta 8 än personligen äro. likväl för gin fortvaro ko om mA fm Q.,