Göteborgsposten – 26 november 1872, sida 1

såsom ministrar måste stödja sig på partier, i hvilka okunnighet och svenskhat ingå såsom starka beståndsdelar, då är det fara värdt att de vunna och vidare i utsigt ställda små framstegen snart skola efterträdas af tillbakaskridande eller stillastående. Och för sådant fall bade det varit nyttigt att ett färdigt förslag blifvit af det nuvarande kabmettet lemnadt i arf, hvilket kunuat utgöra onhetsoch rigtningepunkten för unionsvännernas sträfvanden. Såsom redan nämnts: man kan tveka huruvida det ej vore för vissa delar af Sverige fördelaktigast att förhållandena fortfara att vara sådana som de är. Särskilt gäller detta med hänseende till den kommun, hvilken står oss närmast, Göteborg. Skulle, såsom vi antagit, Norge vid förändrad tullagstiftning komma att öfvertaga en stor anpart af den införsel, hvilken ou tillhör Sverige uteslutande, blefve Göteborg företrädesvis härå lidande. Och då industrien här ej eger samma betydenhet som handeln uppvägdes ej skadan af fördelar i annan riktning. Men det är för sambällen liksom för de enskilte att egennyttans ståndpunkt ej är den som allfid bäst och mest befordrar egen nytta. Om de enskilte, i stället för att rigta alla sina tankar derpå att kunna undantränga den ene den andre från målet, ansträngde sig för att utvidga kretsen och mångfaldiga målen, kortligen sagdt för att arbeta på alltmänt väl — då ekulle de snart med förvåning finna att lifvets herrligheter och allt som förefallit dem eftersträfvansvärdt blifvit af skapelsens herre nedlagdt i naturen i så rikligt mått att alla deraf kunna skörda. Hvad som här gäller för individen, gäller ock för samfunden. ———