Göteborgsposten – 22 november 1872, sida 2

——— osams ——— —— nedtryckte man var hon färdig att låtsa en hoppfullhet som hon aldrig erfarit. — Hear hon skrifvit till er sedan hon begaf sig bort? — Nej. — Om hon hade blifvit hederligt och lyckligt gift, skulle hon väl då ha förblifvit tyst, tror ni? Det blef intet svar på denna fråga. — Var hon så otacksam, så bristande i tillgifvenhet att hon kunde vända ryggen till sitt hem, låta sina egna slägtingar tro henne vara falsk och hjertlös, rodna för henne kanhända, utan att ändock någonsin sedermera skrifva en enda rad till dem för att säga om hon lefde? — Hon kan ha skrifvit till er, Richard. — Kanhända. Oh, min Gud, hvad det var dåraktigt af mig att vara så likgiltig med mina bref! Jag har aldrig tänkt på någon olycka. Jag skulle ju resa hem till min dotter, resa hem för att finna — detta! Han såg sig omkring i rummet med samma förtviflade min som en man, hvilken står på askhögen ef det hem han älskat. Hvad skulle det ha varit för honom om Brierwood brunnit ner, hvad skulle det ha varit för honom om han förlorat hvarje skilling som han egde, i jemförelse med förlusten af hans enda barn? — Och det var för detta jag arbetade, mumlade han i det han med halft förvirrad min tog sig med handen om pannan, det var för detta lyckan gynnade mig! Efter en kort paus återtog han: — Ni gjorde något, förmodar jag! ni vidtog några åtgärder för att upptäcka hvad som blifvit af henne? Ni