Göteborgsposten – 22 november 1872, sida 1

— — : — isen, men han anser sig icke böra tvinga lem att återvända i skolan; de komma dock iter och så egnas dem fortsatt vård och unlervisning. Deras besök i skolan beror mest på söräldrarnes sinnelag. Ofta händer att gossarne drifvas ut att tigga, få stryk när de hemkomma tomhändta, oeh derföre stjäla när något faller i deras väg. Sådana föräldrar, hvilka betrakta sina barn som ett medel till utkomst, äro naturligt obenägna att låta dem förnöta tiden, gagylöst, i trasskolan. Det är en steril jordmån som Lindgren bar att bearbeta — det behöfver ej sägas. Han, lika litet som någon annan, förmår omvända brottslingar. Men det har dock visat sig under de hittills förflutna 24. åren, att ett ej så ringa antal gossar som åtnjutit hans vård så förbättrats, att de kunnat erhålla plats hos bandtverkare, der de skicka sig väl. Naturligtvis inträffar att åtskilliga efter någon tids vistelse i skolan besväras af tvånget der och återgå till tiggerilifvet, ingå i de här ej sällan anträffade tjufbanden, som bestå af gossar på 8, 10 å 14 år och hvilka successive utveckla sig till brottslingar, som redan vid 18 års ålder, stundom förr, bli stamgäster på straffanstalterna, som de lemna för att efter rågon tids frihet, använd till brott, återkomma än mera förderfvade. Då jag besökte trasskolan häromdagen utgjorde de närvarande gossarnes antal 28 — några vistades borta, men med lärarens samtycke. Deras ålder varierade mellan 8 och 14 år. Med gossar öfver sistnämnda ålder vid inträdet i skolan hade, enligt vunnen erfarenbet, både undervisningsoch förbättringsförsöken visat sig minst fruktbärande, och som en följd deraf föredrog den nitiske läraren gossar af spädare ålder, hos hvilka vanarten antagligen icke slagit så djupa rötter som hos dem at högre ålder. Om deras kunskapsmått tillåter jag mig icke att fälla något omdöme; dertill fordras en erfarenhet som jag saknar; men hvad som både på mitt sällskap och mig gjorde ett godt intryck var, att alla gossarne voro välfödda, rena och snygga — visserligen med lappade kläder, men dock hela — och att hos ingen af dem spårades den fortryckthet, den dåsighet, som jag tyckt mig finna i andra inråttningar för vanvårdade barn. I en vid sjeltva skolsalen närbelägen byggnad har hr Lindgren sin egen bostad, som äfven begagnas af de 10 gossarne som han till ständig vård upptagit. Deras bostad var utmärkt renlig — naturligtvis ytterst tarflig. Den mat de erhålla tillagas af hr Lindgrens hustru, lika intresserad som han för deras mödosamma kall. Hon sköter de vid ankomsten oftast äfven i kroppsligt afseende ytterst vanvårdade gossarne, ett bestyr som i ordets san naste bemärkelse kan kallas vämjeligt. Jag nämnde härofvan att kommunen icke alls medverkar till denna skolas underhåll. At församlingens fattigvård erhöll dock Lindgren under den senare delen af hösten 1870 dagligen 6 kakor bröd och något soppa, som i skolan utdelades till de mest hungriga bland barnen, men detta tillskott indrogs likväl efter några månadåls förlopp. Omkostnaderna för denna skola uppgå till öfver 3000 rdr årligen; de som lemna bidragen härtill äro endast kända af skolans tillsyningsmän och hr Lindgren. Det är icke något tvifvel underkastadt, att om alla de barn inom hufvudstaden skulle uppsamlas, hvilka till följd af bristande god föräldravård redan blifvit beträdda med snatter eller stöld, så uppgick deras antal ganska sä kert till några hundra, och otvifvelaktigt är att antalet ökas, på samma gång man utar tvekan kan säga att ur denna skara går suc cessive ett stort antal öfver i de grötre brotts lingarnes talrika grupp. Önskligt vore om i tid flera strasskolor inrättades här, ehuru den största svårigheter dervid är att finna dels skickliga lärare, s. intresserade derföre som den här oftanämnde hr Lindgren, och dels andra för saken lik: välvilliga personer som de hvilka materiel underhålla trasskolan i Hornskroken. Men — ursäkta, jag har alltför läng hållit mig vid ett allvarsamt ämne. Det glada lifvet är ju i alla afseende; angenämare att orda om? De båda kunglig teatrarne äro den finare publikens förklarad gunstlingar; repertoaren är omvexlande oc vill och med konstdomrarne inom tidningspres sen äro belåtna. Södra teatern har sin pu blik, och spådomen att hr Zetterbolm, seda han mistat så många talanger, icke skull förmå att kring sig samla nya sujetter i pv blikens smak, bar ej gått i fullbordan. H Zetterholm är lika frodig och lika jovialis nu som i fjor, och han kunde ej vara er s I fulländad typ af yttre och inre belåtenhet 0! — — —— — ne, att det kortaste dröjsmål förekom I alltsamn AL han