Göteborgsposten – 22 november 1872, sida 1

efter att få se henne, att det kortaste dröjsmål förekom honom som ett slags missräkning. — Jim, sade han sakta, önskande att ej allt för plötstigt väcka upp tant Hanna ur hennes slummer. James Redmayne lät sin långa pipa halka ner mellan fingrarne. — Min Gud! utronade han, är det en vålnad? — En vålnad med kött och blod, gamle gosse. Det är din egen tillgifne bror Richard i egen person och kraftfull nog att när som helst göra full heder åt en god engelsk qvällsvard. Han klef sakta genom det låga fönstret in i rummet. — Hvar är Gracey? Skumt som det var såg han dock den förändring hans brors ansigte undergick, den förskräckta blick Hanna Redmayne riktade på honom då hon öppnade sina ögon och fick se honom stå der. — Hvar är min dotter? utbrast han i skarp ton. Den dödstystnad som följde på denna fråga kom blodet att stelna i hans ådror. Dessa två ängsliga ansigten, hans brorg blekhet och tystnaden voro nog. — Är hon död? frågade han i låg hes ton; är hon död? Tala åtminstone rent ut. Tant Hanna var den första som fann mod att tala. — Hon är ej död, Richard — åtminstone ha vi ingen anledning att tro det. Hon kan vara frisk och lycklig, efter allt hvad vi veta. Men ack, käre, käre, käre svåger! har ni ej fått James bref med underrättelse om