Göteborgsposten – 20 november 1872, sida 1

men som de båda voro engelsmän, väntade mr Yallory ej några demonstrationer af honom. — Ni är mycket ädelmodig, min bästa sir, sade den yngre lagkarlen lugnt; i det afseendet är jag Augustas slaf; hennes vilja är min. — Godt. Jag öfverlemnar åt er båda att komma öfverens med den saken. Nen det är en annan punkt rörande hvilken jag har något att säga er, och det är bäst att jag utlåter mig derom genast. Min aflidne kompanjon Harerosss testamente är något egendomligt och innehåller ett visst vilkor i afscende på Augustas giftermål. Han var en smula egen i många fall, min gamle vän Harcross, och bland andra egenheter hyste han mer än vanlig vördnad för eitt eget namn — visst icke derföre att Harerossska namnet var så gammalt eller att han hade några lysande anor att brösta sig öfver. Hans farfar hade bragt sig upp från intet, snart sagdt, och hans efterkommande, liksom han sjelf, voro framåtsträfvande män, litende på sin egen kraft och skicklighet och med hög tanka om sina egna förtjenster. Mr Walgrave höjde ögonbrynen, litet, undrande hvarthän denna inledning skulle föra. — För att nu genast komma till saken, fortfor mr Vallory, stadgade min gode vän såsom ett vilkor i sitt testamente att hvem helst som gifte sig med Augusta skulle antaga namnet Harcross. Nu är frågan den: har ni något att invända mot denna namnförändring? Hubert Walgrave höjde något litet på axlarne. — Jag inser på min ära ej hvarföre jag skulle ha