Göteborgsposten – 19 november 1872, sida 1

ej i sjelfva verket en del af hennes eget jag? Ingen ställning som hennes egen förmögenhet kunde förskaffa skulle kunna: tillfredsställa henne utan någon utmärkelse vunnen af honom. Hon hade ett fullkomligt medvetande af hvad penningar kunde eller icke kunde förskaffa en menniska. Det hölls en familjemiddag vid Acropolis-square kort efter mr Walgraves befordran, en middag så strängt privat att ej ens Weston blifvit inviterad. — Saken är den, ser ni Walgrave, att jog önskar få en timmes samtal med er, sade mr Vallory då Augusta lemnat de båda gentlemännen ensamma vid bordet; derföre var jag särskildt angelägen om att ingen skulle vara här i dag mer än vi båda. Jag har ej velat bedja er besöka mig på byrån, ty der skulle vi ej kunna tala så förtroligt som här. — På hvilket ställe och vid hvilken tid ni behagar samtala med mig, är det för mig alltid ett stort nöje, svarade mr Walgrave artigt. — Tack, jag känner er hjertlighet. Saken är den min bäste Walgrave, att jag är mycket belåten med er. Jag kan säga mer än belåten — öfverraskad. Ej derföre att jag ett enda ögonblick betviflat era talanger, nej tro mig, jag har mycket lätt kunnat förstå att det fanns stora anlag hos er, men jag väntade ej att era talanger skulle så hastigt göra sig gällande. — Ni är mycket god, svarade Hubert Walgrave utan att se upp från sin tallrik. Han hade en aning om hvad komma skulle och sökte stålsätta sig deremot. Hvarföre skulle han väl nu rygga tillbaka för det öde som väntade