Göteborgsposten – 19 november 1872, sida 1

— —— DiUi — kunna nemligen äfven sådane finnas, angående hvilka en större sakkunskap bör förutsättas hos en delegation af solkförsamlingen (hos ett utskott, såvidt detta sammansatts utan partihänsyn) än hos regeringen. Anledningen till att vid dessa följa den sistnämnda myndigheten har således bortfallit. Och dessutom gifves det frågor vid hvilkas afgörande ingen yttre auktoritet förmår skänka riksdagsmannen svaret, såvidt han ej kan finna detsamma inom eget bröst. Vi påminna t. ex. om frågan ang. dödsstraffets afskaffande. Den äsigt, den enskilte härutinnan hyser, beror på hela hans lifsåskådning, huru han uppfattar förhållandet mellan det gudomliga och det menskliga, om han anser staten vara en gudomlig eller mensklig inrättning, om shan tror den ena menniskan kunna ega makt öfver den andras lif o. s. v. All verldens samlade fackkunskap bör här ej kunna ändra hans mening, som sprungit fram ur personlighetens innersta rot. Den regel, hr D. uppställde, var derföre, efter vårt förmenande, ej heller tillräcklig, i det den ej kunde tillämpas å alla fall, för hvilka den väl borde gälla. Kan en representant i senast förutsatta tillfälle ej komma till enhet med sig sjelf, lär väl intet annat återstå för honom än att nedlägga sin röst och öfverlemna åt de mera lyckligt lottade naturer, för hvilka aldrig någon tvekan finnes, att ensamma besluta i ämnet. Fackkunskap var emellertid den egenskap som förmådde d:r Dickson att i tvifvelaktiga fall rösta för regeringen. År det nu Handelstidningens mening, när hon uppställer sin haltande jemförelse, att äfven Högsta Domstolen skulle vid afdömandet af det itrågavarande rättsfallet hafva följt regeringen, derföre att domstolen derstädes förväntade största fackkunskap. Vår grundlag törutsätter tvertom att regeringen skall i vigtiga juridiska ämnen — vid stiftandet af allmän lag f. ex. — taga Högsta Domstolens fackkunskap i anspråk, och denna grundlagens anvisning lär näppeligen denna domstol vilja omintetgöra, genom att gå en alldeles motsatt väg. Men hvad skulle det för öfrigt betyda att i ett sådant fall som detta följa regeringen? Här föreligger intet ämne som regeringen genom sakkunniga personer, genom komtåer och beredningar, låtit på förhand undersöka och utreda. Det kan således ej gerna här blitva tal om fackkunskap. Här föreligger icke någon sak, utan eudast person. Hade Högsta Domstolen här följt regeringen, så hade detta inneburit att han dömt till förmån för en part i målet derför att denne utgjorde medlem af regeringen, således af personliga skäl. Detta vore väld i sin högsta potens. Handelstidningen rädes också sjelf för att draga elutföljden af de premisser, hon uppställt. Den tagna ansatsen fullföljes icke och med begagnande af ett veller, som hon förut fått tillfälle inskjuta, förändras ståndpunkten. Nu blir ej vidare fråga om justitierådens politiska mening utan om den verkligen orättvisa vändning saken skulle erhållit, i händelse valet upphäfts, derföre att i sådant fall mindretalets lista vid valet segrat. Med uppstyltad min ordar H.-T. någonting om en samvetsgrann mans strid med sig sjelf och tycks på en gång finna det rätt törklarligt om Högsta Domstolen skulle låtit sig bestämma af en främmande bevekelsegrund, nemligen afseendet på de forvecklingar, hvilka skulle bli följder af valets upphäfvande. Att Handelstidningen tvärsäkert haft att förkunna, det svenska folkets förtroende till Högsta Domstolen skulle rubbas, såvida dess utslag ej öfverensstämde med H.-T:s mening, förundrar oas icke. Den författare, mot hvilken vi polemisera, har förut ofta visat sig öfvertygad om att svenska folkets omdömeskraft i hans personlighet tagit mandom, hvadan någon tullmakt ej behöfves för att tala i deta folks namn. Men när nu svenska folket p. p. Handelstidningen fann att Högsta Domstolen ej kunnat undgå att lägga den ena eller andra utomstående omständigheten i vågskålen — hvarföre blef då svenska folkets förtroende rubbadt, när Högsta Domstolen nu (allt efter H.-T:s hypotes) fäste vigt vid en yttre omständighet och hindrade den verkligen orättvisa vändning, saken vid annat domslut skulle erhållit? Jo, svarar H.-T., derför att den utomstående omständighet, som skulle väljas, bort vara den andra, den på förhand i Hanlelstidningen påpekade?? Och hvilken var åter denna? ÅSvonska folkets orubade förtroende till landets högsta lomaremakt, H.-T. slutar sin uppsats, i hvilken en påmetad yttre logisk fernissa och ett efter vår uppfattning ej fullt naturligt känslosvall förSS ROSSO NS — —— J 1 — a