Göteborgsposten – 19 november 1872, sida 1

. ——— — gäfves söka ersätta srånvaron af inre sammanhang, med de orden: det torde härmed vara klart hvad H.-Tid:n i denna sak velat uttrycka. Vi hemställa: har detta verkligen blifvit klart? Om svenska folkets förtroende blifvit rubbadt kan detta omöjligen, såsom dess procurist H.-T. påstår, bero derpå att folket fordrat, det Högsta Domstolen, vid rättsfrågans tvistighet, skulle låtit sig ledas af afseendet på svenska folkets orubbade förtroende till landets högsta domaremakt. Till sådana besynnerliga tavtologier lär ej folket göra sig skyldigt. Förtroendets rubbning skulle, och detta med rätta, endast kunnat ega sin grund deri att yttre omständigheter blifvit tagna i betraktande, medan det tillhör domarekåren att fälla sitt utslag ensamt efter målens egen inre beskaffenhet. Men det förstnämnda har ej heller skett. Hvad som skiljer den vetenskapligt bildade juristen från den advocerande dilettanten (bränvinsadvokaten, såsom han nämnes på folkets språk) är att den förre betraktar det särskilta lagrummet såsom del af ett systematiskt helt, hvadan han ock endast kan bedöma det speciella fallet ur det ljus, som systemet i sin helhet förlänar åt detsamma. För dilettanten finnes alldeles icke denna möda, detta bråk — ja, det anses af honom nära på såsom otillåtligt. Har denne påträffat en lagparagraf, under hvilken det faktiska fallet tyckes kunna hänföras, då anser han sig i Bin kännedom om svenska språket ega tillräcklig åtkomst för att blifva domare och så är lagtolkningen och lagskipningen snart i gång. Men endast en bland dilettanter — den mot hvilken vi polemisera — har drifvit dilettantiswens anspråk derhän att han tilltror sig vara kallad att dryta skroksoknir och offsoknir, såsom det heter i Sveriges gamla lagspråk. Den man, hvars namns befintlighet på på den segrande vallistan skulle enligt H. T:s mening, utgöra skäl till valets ogiltighet, är åtminstone på den ort, der han förut såsom lagfaren verkat, ansedd såsom en af Sveriges förste jurister. Den person som tungerade i egenskap af ordförande vid det förberedande valmöte, vid hvilket hr Bergström uppställdes som riksdagsmannakandidat, hade såsom Sveriges justitieminister varit upphofsman till de vallagar, af hvilka kompetensen till representantkallets utöfvande bestämmes. Häri låg ett ytterligare skäl till att ej, såsom H. T. det gjort, anse Högsta Domstolens domslut bero på hänsynen till yttre omständigheter. Vår hr kollega misstager sig icke obe tydligt, när han förmenar att vi omöjligen kunnat finna hans uppträdande i denna sak märkligt, såvida vi ej ledts af begär att göra bonom förhatlig. Vi ha i början af denna uppsats antydt att stridsämnen förut ej saknats, fall vi trott polemik med honom utgöra något oftersträfvansvärdt. Men när han nu börjat svänga den ferla, som länge synts oss vara hotande för andras rätt att fritt tänka, äfven öfver Högsta Domstoleus hulvud, ha vi ansett det vara vår skyldighet att erinra honom, att hela den öfriga verlden dock ej borde löpa fara att stämplas såsom pligtförsäten, derföre att den icke vill inskränka sin ankeverksamhet till att jurare in vorba magistri.