Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 1

— Jag får säga min tant och onkel att jag reser bort för att gifta mig, får jag ej det? frågade hon. — Jo, min älskade; jag vill ej lägga några band på er i detta hänseende; men kom ihåg att de ej få veta någonting förr än ni är borta. Ni kan lemna ett bref efter er, hvari ni omtalar för dem att ni rest bort för att gifta er, dock utan att nämna mitt namn. De skola framdeles bli upplysta om rätta förhållandet. På detta sätt vann han småningom och med ömt öfvertalande hennes samtycke till sin plan. Hon kunde ej tänka på den utan en sällsam fasa — det tidiga uppstigandet en mörk vintermorgon för att liksom en brottsling smyga sig bort från sitt barndomshem. Men att få vara med honom för alltid, utan att någon skilsmessa mer skulle ega rum dem emellan! Hon tänkte tillbaka på den sorgliga tid, de grufligt pinsamma dagar då hon sörjt honom såsom man sörjer en död och med ett plötsligt utbrott af ömhet utropade hon: — Hvad är det väl som jag ej skulle göra för er skull? Ack jo, jo, jag skall komma. — Nu känner jag igen min egen modiga flicka! Kom ihåg den der raden i er Tennyson som jag gjorde ett märke för — ÅHaf fullt förtroende till mig i allt, eller tro mig icke alls. Ni skall aldrig ångra ert förtroende, min älskade. Och vi skola snart bringa rosorna tillbaka på dessa stackars bleka kinder. Vet ni, Gracey, det tråkiga landtlifvet skulle vara döden för er. De skildes slutligen efter att ha uppgjort allting — skildes emedan Grace ej vågade stanna längre och skulle,