Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 1

————— k — Ä —— Det finnes naturligtvis icke mer än en mening om att sådan hjelp måste åvägabringas, såvida verklig fara är för handen, men dels äro de svenska fartygen ju förberedda på möjligheten af att behöfva öfvervintra på Spetsbergen och förmodas kunna bjelpa de norska, dels har ej så synnerligt lång tid förflutit utöfver Spetsbergsfararnes ordinarie hemkomsttid, som plägar vara omkring d. 1 Oktober, att det ännu är fullkomligt visst att fara är eller skall bli förhanden, och slutligen måste det väl anses som ett riktigt räsonnemang, att staten icke bör inskrida utan att det är gifvet att de prisvata redarne i Finmarken icke sjelfva förmå att taga initiativet till deras fartygs och besättningars räddning. Då det derföre i början af veckan ingick eroliga telegrammer från amtmannen i Finmarken, befann sig regeringen här i staden i ett svårt dilemma under opinionens påtryckning. Tanken på att rädda skeppsbrutna och det romantiska i en expedition för detta ändamål till polarhafvet inverkade på sinnena, men för regeringen framstod som en mindre romantisk verklighet en utgift af 50,000 spdr, för hvilkas användande den skall komma att redogöra inför ett Storthing, till hvilket den står i opposition. Allt skulle bli godt och väl, om det blott verkligen lyckas att undsätta dessa 100 man; men om det händer, att dessa hjelpa sig sjelfva och komma välbehållna tillbaka, efter det undsättningsexpeditionen afrest och måhända sjelf fryser inne deruppe ända till nästa sommar, skulle då majoriteten i Storthinget vara belåten med denna stora utgift, hvartill den icke på förhand gifvit sitt samtycke? Detta kan verkligen dragas i tvitvelsmål. Följande lilla episod från Storthingssalen lefver ännu i friskt minne: Omkr. 25 norska fartyg blefvo för några år sedan sönderklämda mellan isbergen i Hvita hatvet. Regeringen beslöt att rädda besättningarne genom att skicka ett ångfartyg ditupp, hvilket antagligen hvarenda regering i verlden skulle ha ansett som en hederssak för landet. Detta beslut sattes också i verkställighet, men Storthingsmajoriteten beslutade att omkostnaderna för besättningarnes hemförande skulle utdebiteras på rederierna och utkräfvas af dessa! En af våra framstående, äldre storthingsmän, som hade låtit öfvertala sig till att votera för detta beslut, skämdes efteråt så mycket deröfver, att han till inrikesdepartementet inbetalade hela summan ur sin egen kassa. Till lycka för regeriogen ingick hrr Tietgens och Suhrs storartade anbud att utan godtgörelse afsända lady Franklins bekanta ångfartyg Fox för att bringa hjelp åt Spetsbergsfararne, just som underhandlingarne afslutats med rederiet för det norska sälfångarefartyget Albert. Nu nödgas väl den mest stridslystne opponent mot regeringen medgifva, att detta är en honnörssak, som ej tål vid någon annan revision än hopsummeringen af utgiftsposterna! Jag bör äfven nämna, att sakkunniga hyst något tvifvel om det icke varit det riktigaste att ha låtit en liten expedition af de sedvanliga små Spetsbergsfartygen, bemannade med vana besättningar, afgå från Finmarken vid första tanken på, att någon fara kunde vara å färde, istället för att låta tiden förhalas med utrustningen af ett fartyg här nere i Södern, hvilket behöfver en seglats af ett par hundrade mil, innan det kommer utom våra egna farvatten. Huruvida den svenska regeringen deltager i omkostnaderna, är ännu icke bekant. Det i och för expeditionen förhyrda sälfångare-ångfartyget Albert, tillhörande flera rederier i Tönsberg, är i dag, Söndag, färdigt att afresa från det kungliga varfvet i Carl Johans-värn, hvarest man natt och dag under 5 dygn varit sysselsatt med dess utrustning. Det är 5 år gammalt, bygdt i Bremen, mäter 19392 komm.-läster och gör med sin maskin 8 till 9 knops fart. Besättningen utgöres af 24 sälfångarematroser, utom maskinister och eldare samt befälet, inalles 35 man. Dess vanlige befälhafvare, kapt. Lauritz Hansen, bibehålles. Som ledare af expeditionen medföljer å statens vägnar kaptenlöjtnant octo, som ofta besökt Ishafvet på sälfångstturer. Fartyget intager 4000 tar stenkol och proviant för 9 månader åt 190 man. Särskildt må anmärkas, att det förses med fallskärmsraketer, som, sedan de uppstigit till en oerhörd höjd, i flera minuter hänga lysande i luften som signaler, hvilka kunna skönjas på flera mils afstånd, vidare ett par kanoner af svår kaliber samt två timmerhus, hvilka skola hopsättas i land eller på fast is, för den händelse att fartyget skulle frysa inne, sedan de 100 männen, som man söker, blitvit anträffade. Den finansiella delen af expeditionen är ENE — — 1 — Jag får säga min tant ocl