Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 1

tat. Det är påkostande för en man att känna sig vara en skurk och dock hålla fast vid det mål som han vet vara vanhederligt. — Min älskade, sade han efter en knappt märkbar pans, tror ni att jag skulle älska er högre om ni hade den vackraste brudklädning i verlden? Tag ingenting med er nästa Thorsdags morgon. Det skall bli mitt nöje och min stolthet att köpa allt hvad som behöfves. Det hade hunnit bli mörkt vid den tid då allt var öfverenskommet. De hade gått ända fram till Kingsbury, der Grace, såsom nämnt är, hade ett ärende att uträtta. Mr Walgrave väntade utanför, och sedan Grace uträttat sitt ärende följde han henne tillbaka öfver gångarne och fälten tills de hunnit i närheten af Brierwood. De talade hela tiden om framtiden — denna framtid som var så ljus enligt Hubert Walgraves försäkran. Då de hunnit inom synhåll af den gamla boningen, i hvilken ljus skimrade från de låga fönstren, skildes de åt. — Endast för en vecka, min älskade, hviskade han i det han kysste den bleka kalla pannan. Hon svarade honom icke, och han kände att hon darrade. — Min egen flicka, var stark, sade han muntert. Vägen till lycka är dock ej så särdeles svår att beträda för oss, och det skall ej vara mitt fel om ert framtida lif ej skall bli lyckligt,