Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 1

—— — — — riksdagsmannavalet i Stockholm, och det är svenska folkets orubbade förtroende till landets högsta domaremakt. Man bör vara mycket rädd derom! Sannt! Man bör vara rädd derom, och just derför torde det vara, lindrigast sagdt, oskickligt att komma fram med dylika ord. Man bör ej i oträngdt mål väcka misstroende, och oynnerligast ej i ett så grannlaga ämne som detta, der både törut och sedermera hos myndigheter och upplyste män olika meningar JYppat sig och vid hvars afgörande ett handlingssätt, som ginge mot egen öfvertygelse, kanske mer än annars vore ett brott. Det definitiva utslaget har nu fallit. Högsta Domstolens vägar och Handelstidningens vägar voro icke desamme och med följande slutord beledsagar den senare denna underrättelse: Man frågar sig, om utslaget blifvit detsamma, derest t. ex. herr Mankell här varit föremål för de ingifna besvären under samma omständigheter som statsrådet Bergström? Frågan är ju fri. Ja, frågan är fri. Men då är också svaret fritt, och vi skola taga oss sriheten af: silva detsamma, hufvudsakligen derför att vi sålunda kunna undgå att gifva offentlighet åt de under gårdagens lopp till vår tidning insända uppsatser, hvilka i kanske alltför skarpa ordalag bedöma vår kollegas färd. Men svaret kan, efter hvad vi ofvan anfört, endast blifva ett. Då man vet att Handelstidningen ännu står qvar i de aktningsvärda tidningarnes leder, kan framställapdet af denna fråga endast bero derpå att inom dess ledande spalter regerar en sjelfuppskattning så stor och hög att något motstycke härtill ej finnes på denna sida Kölen — en sjelfuppskattning så stor att hvarje olika mening förefaller ej blott såsom någonting i teoretiskt afseende förkastligt, utan ock i moraliskt hänseende brottsligt. Vår kollega är härmed inne på en farlig väg: man vet ej hvarthän allt för öfversvinneliga tankar om sig sjelf kunna föra. För öfrigt vilja vi anmärka att den fria frågan icke är lika originel som den är fri. Om vi icke missminna oss, har den nemligen förut blifvit framställd i tidningen -Fäderneslandet vid en tidigare period af sakens behandling, men då i denna tidnings s. k. Åsamtal mellan Pål och Per, under hvilken rubrik Fäderneslandets redaktion plär intaga insinuationer, för hvilka den blygs att lemna rum i sin ledande afdelning. Utom Handelstidningen har Dagens Nyheter uppträdt klandrande med afseende på Högsta Dometolens utslag, och tydligt är att dess klander skulle uttalas i en än mera otillatändig form. På denna pickelhäring inom den allvarliga publicistikens fält erna vi för vår del ej spilla många ord. Med den stöfvareinstinkt, hvarmed nämnde underliga publicistiska företeelse onekligen är begåfvad, har den uppspårat åt hvad håll ekallet vid den nu pågående popularitetsjagten företrädesvis går och dit rigtar den således ock sitt — skall. At komisk effekt är det försök, som den goda tidningen gjorde under Måndagen — samma dag ärendet företogs till afgörande — att söka skrämma Högsta Domstolen. I en vändning, som säkerligen förekommit Dagens Nyheters red. sjelf öfvermåttan fin, fick den tillfälle att med spärrad stil frambäfva ordet: opinionsnämnd. Förutsättningen härvid var troligen att justitieråden skulle bereda sig för sitt vigtiga kall genom studiet af Dagens Nyheter, och hvad tidningens argumenter möjligen ännu ej mäktat åstadkomma, det skulle tillvägabringas genom opinionsnämndens frammanade buse. Med starka garantier har vår grundlag kringgärdat domaremaktens oberoende såväl af regeringens som folkets vexlande nycker. Endast i ett sall har grundlagen från den följda regeln gjort ett undantag, och det är genom inrättandet af nyssnämnda s. k. opinionsnämnd. Och dess befintlighet lemnar således ett yttre stöd, om sådant skulle tarfvas, derför att nu som alltid en ärlig öfvertygelse uttalat sig i Högsta Domstolens utslag. ka——ÅXÅX OO OEI, LTE —