Göteborgsposten – 11 november 1872, sida 1

hufvudvärk — de kunde aldrig locka ur henne någon mera bestämd upplysning än denna. En gång tog den godlynte James Redmayne henne afsides och frågade henne med ett ömt allvar som djupt rörde henne om det låge någon sorg på hennes hjerta, men hon svarade ungefär på samma sätt som hennes tant hade svarat: Hvad kunde hon väl ha för sorger eller bekymmer? — Ni äro allesamman så goda mot mig, käre onkel James, sade hon, och om blott min far vore hemma, borde jag vara lika lycklig som någon flicka i Kent. Det var ett något obestämdt svar, men för James Redmayne syutes det fullt tillfredställande. Han gick till sin hustru med en min som uttryckte både visdom och triumf. — Jag har ändtligen kommit till bottea af saken, mor, sade han. Grace känner ännu saknad efter sin far; hon bekände det nyss för mig. — Då är hon dåraktigare än jag trodde! utbrast mrs James, som ej gillade att ett förtroende meddelades hennes man som ej först erbjudits henne. Saknad skall ej återföra Richard hem en enda dag förr eller förskaffa honom ett enda uns guld att taga med sig tillbaka. Hon handlade mycket klokare om hon ville dricka mitt humiethe och söka bevara sin helsa och sitt goda utseende för att bereda honom glädje då han kommer. Mr Walgrave hade varit borta i tre veckor — hvilken lång tid af sorg och saknad — då det paket som innehöll medaljongen anlände till Grace. Slumpen gynnade henne vid mottagandet af detta paket. Hon hade denna morgon