Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 1

— — — — — niören vid vattenledningen, Alrutz, som föreslog att i ett berg å Skeppsholmen skulle insprängas och bildas en cementbeklädd reservoar, tillräckligt stor för inrymmande af 14 dagars vattenbehof, och denna reservoar sörses med en uppvärmningsapparat, anbringad i ett jerntorn, hvilken skulle användas vid inträffande starkare köld. Detta förslag antogs och arbetet är nu fullbordadt af hr Alrutz. När termometern angifver en viss köld, fylles reservoaren, hufvudledningsröret afstänges och tömmes, för att när temperaturen blir blidare åter öppnas. Hela anläggningen jemte det å reservoaren anbringade jerntornet och uppvärmningsapparaten har endast kostat omkr. 20,000 rdr. Beträffande sjelfva Skeppsholmen, så har den genom generalmajoren Lagercranta nitiska försorg medelst vackra planteringar och en omfattande uppstädning, hvartill kan räknas en mängd gamla vanprydliga träskjuls nedrifning, blifvit särdeles förskönad och utgör nu en af hufvudstadens vackraste promenader. Den stora båtsmanskasernen, som uppfördes under Carl XIV Johans tid, har nyligen reparerats och fått en vackrare fagad och en ståtlig byggnad för sjökartekontoret har nyss blifvit färdig. Under den sistförlidna veckan hafva de härvarande kommissionskontoren dagligen varit från tidigt på morgonen och intill skymningen belägrade af tjenstefolk, särdeles karlar, som hitkommit från landsorten med beräkning att här finna anställning. Ånnu igår sågs flera hundra unga drängar stående utanför dessa kontor, emedan de icke fått och troligen icke heller få något tjensteanbud. Frågar man om de begifvit sig hit emedan de i hemorten icke kunnat få tjenst, så blir svaret derpå enhälligt nekande; enda orsaken till deras hitkomst har varit åtrån efter högre lön och vissheten om att här erhålla mindre ansträngande sysselsättning. De allra flesta erhålla dock icke tjenst. Under tiden förslösas de medel som dessa personer haft met sig och snart äro de alldeles utblottade. Åtskilliga taga då eller derförinnan värfning vid härvarande regementen och erhålla derigenom visserligen under några år sin utkomst, men ganska många af de andra komma snart i en så bekymmersam ställning, att de antingen bli lösdrifvare eller tvingas in på brottets bana. En här boende fabrikant omtalade idag en af honom gjord iakttagelse, som vittnar mindre fördelaktigt om folkundervisningen på landet. Han var nu i bedof af två drängar srån landet, och från kommissionskontoret tillsändes honom dertöre icke mindre än 37 unga karlar, alla försedda med orlosssedlar och prestbetyg, mot hvilka intet var att anmärka; men af dessa 37 kunde endast tre efter egen uppgift skrifva bjelpligt, hvaremot de öfrigas skriffärdighet inskränkte sig till att mer eller mindre läsligt åstadkomma deras egen namnskrift. De voro från olika provinser och alla uppgåfvo sig ha begagnat folkskolan. Allmänheten har redan — och nu tidigare än förr varit förhållandet — fått göra bekantskap med vissa detaljer af statsrevisorernas verksamhet. Hvad sålunda från den senast afslutade statsrevisionen transpirerat, är tvilvelsutan det märkligaste som der förefallit. I främsta rummet torde komma revisorernas upptäckt, ait staten eger en ganska betydlig sordran hos bolaget för Höganäs stenkolsverk; men beloppet af denna fordran kan naturligtvis icke utrönas förr än äfven yttrande i saken afgifvits af bolagets styrelse. Revisorerna lära ätven anmärkt, att ibland de statsverket tillhöriga, till konungens disposition ställda inventarier å de k. slotten, upptages icke å den officiella förteckningen hästarne i k. stallet. Det antages nemligen, ehuru revisorerna icke uttryckligen så uttalat sig, att de ifrågavarande hästarne skulle vara en statsegendom från Gustaf IV Adolts tid, emedan de då befintliga hästarne förmodas icke varit hans tillhörighet, utan öfvergått till Carl. XIII, som af den förre regenten icke köpt dem. Huru härmed förhåller sig torde vara svårt att utreda, såvida icke de liqvider äro tillgängliga, som uppgjordes dels mellan staten och f. d. konungen och dels emellan hocom och Carl XIII. Rotoriskt är att Gustaf Adolt efter detroniseringen förklarade sig icke vilja hafva något att skaffa med svenska statsverket, utan öfverlät alla sina anspråk i affärsväg på sin gemål och sina barn, och att till deras fullmäktige utsågos, oland andra, dåvarande lagmannen, sedermera justitierådet och slutligen presidenten Poppius. Om jag icke blifvit oriktigt underrättad biträdde vid dessa liqviders uppgörande äfven Wirscn, som sedermera blet statsråd och grefve och bland hvars efterlemnade papper sannolikt en mängd handlipgar UU EO— U ——————ä—!————— in är en skurk gam nödvändiohetert I man som