Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 1

Jag vet att denne man är en skurk som nödvändigbeter gjort respektabel. Det skulle ej törvåna mig om jag en dag finge höra att han rymt sin kos med sina klienters medel, eller någonting i den vägen. Mycket troligt är väl att han aldrig kommer att göra något sådant, att han kommer att dö, ansedd som ett mönster af redlighet; men jag vet att det är inneboende i honom. Så angenämt det är att veta att han hatar mig så som han gör, och att jag skall nödgas vara artig mot honom hela mitt lif igenom. Skulle jag någonsin komma i förlägenhet, vore han just den man som skulle söka draga fördel af min svaghet. Föremålet för dessa betraktelser stod hela tiden lutad öfver pianot samtalande med sin kusin. I hans utseende eller sätt fanns ej mycket som kunde göra ett så nedsättande omdöme om hans karakter berättigadt. Han var lik en hel hop annat folk som man dagligen träffar på bland medelklassen — med fördelaktigt utseende, fina kläder och ett sätt som kunde vara ödmjukt eller öfvermodigt, allt efter omständigheterna. Han hade en hel mängd bekanta som tyckte att han var en präktig karl, och han saknade aldrig middagsbjudningar. Men i hans ögon — dessa ögon som egde så mycken likhet med hans kusins — fanns en viss hård glans, ett metalliskt skimmer som ej var behagligt för en fysionomist; ej heller hade de tjocka röda läpparne ett angenämt uttryck — sinnlighet och lurande grymhet. Men verlden i allmänhet tog de svarta ögonen och svarta polissongerna såsom utmärkande kännetecken på en rätt vacker, ung man, en man som befann sig i en högst fördelaktig ställning, en