Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 1

LOGO8Gd ÄyH :Ä — han är at den öfvertygelsen att en folkteater skulle blifva af stort gagn för hufvudstaden, så hade han låtit uppgöra ritningar och kostnadsförslag till en sådan samt utsett plats för densamma. Men ett hinder mötte dock för hr Stjernström att sätta sitt namn under inbjudningen till aktieteckning. Detta hinder bestod deri, att då hr S. i December 1862 försålde den s. k. Mindre teaatern till konung Carl XV, förband sig hr S. i kontraktet, bland annat, att icke åt någon annan teateranläggning i Stockholm egna sina krafter eller uti ett sådant töretag på ett eller annat sätt medverka. Denna förbindelse iklädde sig hr S. utan tvekan, emedan han då var sjuklig. Sedan blef han frisk och då fann ban förbindelsen tung. Den var honom ock till hinder när ban ville sätta sig i spetsen för en folkteater i hufvudstaden. Att denna förbindelse var gällande äfven sedan dramatiska teatern öfvergått till staten, öfvertygades han om af en jurist; men det återstod dock som ett försök att få förbindelsen häfd och derom gjorde han hos K. Maj:t und. framställning i December månad förlidet år. Hr S. hade likvisst bort inse, att sedan dramatiska teatern blef statsegendom, hade eltergiften, om den medfört förlust, ganska säkert rubricerats som en otillbörlig efterlåtenhet, hvilken statsrevisorerna, som ingalunda äro öfverseende, utan tvifvel skulle anmärkt och hr Jöns Pehrsson i mindre valda uttryck klandrat. Förste direktören för de k. teatrarne afstyrkte äfven ansökningen, och upplyste derjemte att hr S. redan i April månad 1868 beredt sig en ganska fördelaktig eftergift i den ofvan anförda bestämmelsen. Dermed förhåller sig så, att hr S. mot det att han vid nämnde tid medgaf att k. teaterdirektionen skulle få taga en inteckning å 40,000 rår i Dramatiska teaterhuhet, tillerkändes rättighet att å andra scener (än den k. teatern) efter eget godtfinnande uppträda. Ansökningen afslogs. Hr Stjernström eger således icke rättighet att sjelf sätta sig i spetsen för en folkteaters åstadkommande — derför lägger det qvarstående af 1862 års kontrakt hinder i vägen; men om företaget anses lönande, bör det ändå af andra kunna tillvägabringas, och kommer folkteatern till stånd, så är hr S. oförhindrad att der uppträda och att vegna sig åt en verksamhet, den han ifrån sin barndom älskat och med glädje utöfvat. Måhända är meningen med uppsatsen, att derom underrätta allmänheten. Har åter meningen varit att framställa den vägran, som hr Stjernström rönt, såsom afvoghet mot den dramatiska konsten, så har han troligen misstagit sig om situationen. Till hr X:s stora glädje har törslaget om den härvarande stadsgårdshamnens behöfliga ordnande blifvit af stadsfullmäktige förkastad. Förslaget var väl tilltaget i för stor skala, visserligen icke med hänsyn till hufvudstadens snart tillväxande handel och sjöfart, utan egentligen med afseende på hr X:s uppsattningsförmåga af handelns och sjöfartens kraf. Han är en stor vän af sådana förslag som föranleda till vidlyftiga diskussioner och resultera till åtgärder med små dimensioner. Derföre kommer han att biträda, likvisst efter en långvarig dryftning, ett sådant förslag som går ut på att i halfmessyrsväg ordna stadsgårdshamnen, men så att när den om ett antal år anses ordnad, den ändå icke är ordnad fullständigt, utan blott till en fjerdedel ungefär, likvisst med en kostnad som, rätt använd från början, kunnat lemna ett vida bättre resultat. Karakteristiskt var, att när stadsfullmäktige diskuterade frågan, så var det isynnerhet ickeköpmän som ifrigast uppträdde mot förslaget och ville hafva det betraktadt blott som en utgiftsfråga, hvaremot till de verkliga affärsmännens yttranden icke lystrades alls, Nyligen har ett vackert och tillika nödvändigt arbete blifvit för kronans räkning uttördt, nemligen Skeppsholmens förseende med vattenledning, behöflig icke blott för bevarande af kronans der befintliga dyrbara byggnader och förråder, utan äfven för den talrika personalen derstädes. Då Skeppsholmen är en ö, förepad med den öfriga hutvudstaden medelst Skeppsholmsbron, utgjorde den fråga som skulle lösas huruvida det stora husvudlednings-vattenröret måste, för att ej utsättas för kölden, nedsänkas till bottnen invid nämnde bro och der hvila på en konstgjord grusbädd — hvilket arrangement dock medförde en högst betydlig kostnad — eller huruvida ledningsröret kunde inläggas i sjeltva jernbron, hvilket betydligt minskade kostnaden, men hvarigenom befarades att vid strängare köld vattnet i ledningeröret kunde tillfrysa och detta derigenom utsättas för sprängving. Det senare alternativet förordades likväl af inge