Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 1

sopran af metallisk klang — en röst som vanligtvis beskrifves såsom vacker utan en enda svag ton. Hon hade blifvit undervisad af de bästa lärare, uttalade hvarje boksta3 med fullkomlig tydlighet och lade i dagen ungefär lika mycket uttryck som en speldosa. Hubert Walgrave tänkte på den ljufva stämma han der borta i Kent hört sjunga i skymningen. — Kallar du detta en ballad, Augusta? utropade han föraktligt vid slutet af första versen. — Du är så kapriciös, sade hon i det hon började spela en af Rossinis symfonier; det är omöjligt att veta hvad du tycker om. Hon sjöng en italiensk bravura utmärkt och såg ståtlig ut under det hon sjöng den, utan den ringaste ansträngning eller förvridning af anletsdragen. Mr Walgravo gaf under hela tiden akt på henne med kritiskt forskande blickar. — På min ära, hon är en qvinna som man kan vara stolt öfver, sade han för sig sjelf, och en man som ville offra sådana utsigter som mina skulle vara någonting värre än en galning. De båda lagkarlarne kommo in i rummet under det miss Vallory sjöng, och Weston komplimenterade henne varmt vid slutet af sången under det hennes trolofvade satt i sin länstol och såg på. Han visste mycket väl att mannen gerna skulle ha velat intaga hans plats, och känslon af hans triumf var aldrig så stark hos honom som då han i viss mening trampade på Weston Vallorys nacke. — Den svartskäggige skurken! sade han för sig sjelf.