Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 1

mera utsökt än till exempel den sidenklädning du nu bär, endast till hofmästarens uppbyggelse. — Jag gör middagstoilette för pappas skull och äfven emedan det blifvit en vana för mig att göra det, skulle jag tro. — Ja, men du synes mig vara så fullkomligt i den drägt du nu bär, att det skulle vara vanvettigt af mig att önska dig annorlunda. Säg mig nu allt nytt som rör dig sjelf. Jag längtar efter att få höra hvad du företagit dig. Denna vändning i samtalet var mycket lämplig för alt dölja det faktum att mr Walgrave ej hade någonting särskildt att säga sin fästmö. Hon var vacker, vil uppfostrad och begåfvad, men när de nu träffades efter åtta veckors skilsmessa hade han ändock stort ingenting att säga henne. Han satt vårdslöst tillbakalutad mot ottomanen och beundrade henne med kalla, kritiska ögon. Den tid hade varit då han trodde sig förälskad i henne. IIon skulle väl aldrig ha kunnat vinna ett så rikt pris utan något slags allvarlig afsigt å hans sida, utan någon verklig känsla för henne; men huru stark än hans passion för henne kunnat vara, hade den nu fullkomligt slocknat. Han betraktade henne nu och sade till sig sjelf att hon var en af do vackraste qvinnor i London, men att han ej hyste mer ömhet för henne än om hon varit en staty. Hon var mycket vacker; men vackert kan äfven ett porträtt vara. Han hade sett mången bild på duken som haft mera ljus, mera lif, mera själ än hennes ansigte uttryckte. Hans hjert) hade varit så nära hennes, men hon hade ej gjort sig någon möda för att behålla det. Hvad