Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 1

A —p ———— — — Bref srån Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 25 Oktober 1872. Theophile Gautier hörde till de mest sympatetiska af de samtida franska skriftställarne. Han hade, han som andra, i ungdomen haft sin ÅSturm-und Drang-Periode — det var i romantismens gyllene ålder, då Victor Hugos pjeser föranledde formliga bataljer i Thåatre Frangais salong, då den intellektuela rörelsen, hand i hand med den politiska, bröt alla de gamla banden och då alla grenar af litteraturen, den parlamentariska vältaligheten, polemiken, sfilosofieon, historien, poesien, teatern, romanen utvecklade sig under inflytande at den rationalistiska principen, som allt sedan dess varit den herrskande. Men öfverdrifterna ba försvunnit både i form och innehåll, och Theophile Gautier fann under de sista två tre decennierna icke längre nödvändigt hvarken att gå klädd som troubadour ute på Paris gator eller att hvar stund och timme draga i härnad emot den gamla skolans mönster. Sjeltva Boileau, som han först gick så illa åt, fick vara i fred. Han var en stark och lycklig man, med frisk helsa, klart hufvud och god matsmältning, lefvande i ett lyckligt tamiljelif i sin vackra och dyrbara villa i Neuilly och skrilvande sina kritiker och litterära krönikor ett par gånger i veckan i de förnämsta tidningarne, hvilka betäckte hvarje rad med guld. I Sverige känna vi hufvudsakligen hans romaner och noveller — den mest tamösa och ekandalösa af dem, Mademoiselle Maupin, som för alltid stängde franska akademiens dörrar för honom, har dock lyckligtvis icke blifvit öfversatt — men denna gren af hans författareskap är dock, oaktadt all den fantasi och den spiritualitet han utvecklar, den minst beaktansvärda. Det är såsom diktare — läs bans Enaua ect Camces! — och isynnerhet som kritiker som han utvecklar sin största talang. Men journalistiken, om den än är tacksam för ögonblicket och skänker mången både guld, lagrar och inflytande, är ett otacksamt skriftställeri för framtiden, och ingen gör sig beSrär att i gamla tidningsärgångar leta upp hvad en författare tänkt och skritvit bäst och varmast. Ingen trodde emellertid att han skulle dö så snart, och med den verkliga sammanhällighet, som, trots alla polemiker och meningsskiljaktigheter, ändå utmärker de franska skriftställarne, har man enhälligt prisat honom på bans döda mull. Vid hans begrafning i dag trängdes en ansenlig mängd personliga vänner, litteratörer eller artister i den lilla kyrkan i Neuilly. Den stackars kyrkan med sitt delvis nerramlade och endast provisoriskt uppIoppade tak och sina af bomberna genomsällade murar, återkallar ännu minnet at de sorgliga dagarne från belägringen och kommunen, och säkert ihågkom en och hvar af de närvarande de rader fulla af rörelse, som han för blott några månader sedan egnade dessa minnen i sina taflor från belägringen. Begrafningen försiggick efter katolska kyrkans bruk i kyrkan och en messa med musik utfördes beundransvärdt af stora operans artister, deribland Faure med en herrligare stämma än någonsin sjöng Requiem. Vid grafven å kyrkogården Montmartre höllos två tal, det ena af Alexander Dumas i namn af Societe des auteurs dramatiques, det andra af mr Augustin Challamel i namn af Sociåt des gens de lettres. Jag finner i en aftontidning att äfven franska institutet, vid hvars i dag hållna högtidliga årssammankomst åhörarebänkarne voro ovanligt glest besatta, enär den vanliga publiken till största delen var vid Thåophile Gautiers begrafning, ihågkommit den aflidne med en byllnivg. itteraturen, yttrade presidenten, hr Camille Doucet, begräter i denna stund en eann skald, dyrbar för alla, en lysande skriftställare som egde hela det franska snillet och om möjligt ännu mera det franska bjertat. Talrika röster hade redan bevisat, att hans plats var bestämd ibland oss och vi sörja zå mycket mera det plötsliga slag, som frånöfvat oss Theophile Gautier. — Åskådarne 080, berättar tidningen. Det är ingen hemighet, att det var Gautiers högsta sträfvan vär i verlden att bli en af de fyrtio, men alla lans bemödanden voro förgäfvos. Åademoi