selle Maupin och isynnerhet företalet dertill gjorde det för alltid för honom omöjligt. Man gör sig beredd på ett annat dödsfall, en mans frånfälle som icke blott i Frankrikes politiska, men ock i dess litterära häfder alltid skall komma att intaga ett helt annat rum. Det är Guizot. Han ankom till Paris från sin egendom Val-Richer. Äfven Guizot omtalades i akademiens sammanträde i dag; det är nemligen åt honom som akademien tillerkänt det stora pris på 20,000 frcs under två år, hvilken lemnas såsom vedermäle åt den författare, som de fem akademierna, hvilka tillsammans bilda institutet, anse mest ha hedrat eller gagnat säderneslandet. Det har redan länge varit kändt att Guizot var destinerad till erhållande af detta pris, och det har väckt någon förundran att han för egen del behållit denna summa och ej, såsom förut gjorts af några andra, ölverlemnat densamma till understöd åt yngre författare. Men förhållandet är att Guizot behöfver sina penningar; den gamle statsmannen, som beklädt två eller tre af de embeten i Frankrike, der en habil man på några år har lätt att göra sig en fortune, befinner sig i stället i ganska knappa omständigheter. Det säges att hans son, som under kejsardömet en tid var minister i Athen, funnit mera lämpligt att letva efter sitt stånd än efter sina tillgångar och ansett behotvet att upprätthålla sin frejdade faders namn fordra depenser, som bragt den gamle fadren sjelf i bekof. Franska institutet har under året gjort många förluster och presidenten hade för hvar och en af dem ett vackert beklagande. Men dessa storheter äro för den stora allmänheten till stor del obekanta, och här som annorstädes gäller det att ingen är profet i sitt fädernesland. Jag hörde för ett par dagar sedan ett par unga militärer — och ändå stå de unga löjtnanterna här i afseende på allmänbildning åtskilliga pinnhål högre än deras kamrater hemma — tala om den store och europeiskt ryktbare vetenskapsmannen Babinets begrafning. Ivgendera kände till hvem hr Babinet egentligen var och den ene af dem som varit kommenderad med hedersvakten på begrafningen, kände sig å dragande kall och embetets vägnar nära nog kränkt isin militära stolthet öfver sin förbindelse att officiera vid en sådan der individs jordafärd. Men hvad är en enda individs död mot en hel sambällsklass, hvilken tyckes forestå? Och huru skall det gå med oss andra stackars menniskobarn, om det verkligen kommer att siuta så fast ynkeligt för den aktningsvärda medborgareklass, hvarom här är fråga? Ty det gäller ingenting mer och ingenting mindre än de aktniogsvärda medlemmarne at den parisiska skräddare societeten, Det är bokstafligen omöjligt att gå tio steg på en af de mera besökta gatorna utan att en liten eller stor, aflång eller fyrkantig, ofta illustrerad och stundom versifierad prospekt stickes en i handen, hvari man uppmanas att gå till le bon Diable, eller Phistoire de France eller Jean Bart eller Galliska tuppen eller De förerade skräddarne eller något annat af de snart sagdt oräkneliga etablissementer i denna väg som finnas isynnerhet utefter rue Rivoli. Dessa uppmaningar äro hållna i så bestämda ordalag, att man knappt nog skulle ha courage att säga nej, om de muntligen framställdes, och de äro på samma gång uppfyllda af så lockande förespeglingar om de oerhörda förmåner som det ifrågavarande huset erbjuder, på samma gång som så bestämda varningar för att gå till grannen i hörnet af gataa, eller vid quaien, att man måste vara bra härdad att stå emot. Och hvilka priser sedan! Att bli klädd från topp till tå, inclusive skor, handekar och hatt, för tjugotvå francs, det är onekligen redan ganska frestande; men då kommer grannen i hörnet eller vid quaien och bjuder mig en näsduk med broderad namnchiffer på köpet. Och allt detta af ren menniskokärlek, ty hvarenda en vrealiseraroch väljer med 30, 40, 50 ända till 60 4 förlust. Den nyaste uppfinningen i denna väg är af m herre, som beklädt hela sitt hus med ofantliga Ufischer och som dessutom låtit uppspika öfrerallt ännu mera kolossala plakater, oberäkdadt att några dussin kringvandrande sålar med affischen på ryggen tåga omkring satorna, allesammans förkunnande: Kampeno ir omöjlig. Mina kunder gå ifrån mig och ända sig till de stora husen som kunna älja för bättre pris än jag. Jag kan ej föränka dem det och jag måste sluta min affär. Jet återstår mig endast att realisera för blotta rbetslönen, så att tyget lemnas för intet, fyra 0 mm mA m Loo