Göteborgsposten – 31 oktober 1872, sida 1

— 2 att han nu, med en inkomst af ett par tusen Spdr årligen, har kommit i en bättre ekonomisk ställning och uteslutande kan offra sig åt sitt kall som folkets man. Denne framstående man var det, som sistl. Måndags afton med ångfartyg anlände till Lillehammer, som helsade hans ankomst med 4 kanonskott, hvarefter en deputation infann sig ombord och afhemtade hedersgästen. I Lillehammers festivitetslokal, heter det vidare, samlade sig påföljande morgon en mängd menniskor från landet rundtomkring, bland hvilka befunno sig flera kommunalmyndigheter och storthingsrepresentanter. Galleriet var fullpackadt med damer, Grundlagen hängde i glas och ram på väggen, liksom talarestolen var omgifven af flaggor. Då storthingspresidenten Sverdrup, ledsagad af komiten, trädde in i salen reste alla på sig och presidenten besvarade helsningen från talarestolens nedersta trappsteg med följande ord: jag tager mig friheten härifrån helsa på alla, då jag icke kan helsa på enhvar särskildt. Alla dessa detaljer ha sin betydelse. Derefter uppträdde i talarestolen som ordförande den grundtvigianska högskolans lejon, teol. kand. Arvesen, och uppställde som det första ämnet för förhandlingarne: ÅFrågan om ett annat ordnande af den kommunala lagstiftningen, som naturligtvis måste anses som grundvalen för folkmaktens utvidgande. Han ofverlemnade derefter ordet till Sverdrup. Det låter sig icke göra att här lemna något utdrag ur dennes särdeles vidlyftiga, på flera ställen varma och vackra samt derjemte moderata föredrag, hvilket afhördes af församlingen med den största uppmärksamhet och intresse. Hulvudinnehållet deraf var ungefärligen följande: Formandskabsloven är nu 35 år gammal och behöfver förändras i öfverensstämmelse med folkets växande förmåga af sjelfstyrelse. Det är statens pligt och rättighet att ha öfveruppsigten öfver kommunerna, men det är nödvändigt, att embetsmannaverksamheten inskränkes till sitt egentliga fält och folket bör, hvar det kan, fatta styret med egen hand. Vi skola freda embetsmännen, att de må kunna göra sin gerning icke som våra herrar, utan som våra medborgare. De förändringar, som ansågos önskvärda, voro först och främst förenkling af den kommunala administrationen. Den egentliga myndigheten borde derföre samlas i Formandskabet, som skulle ega rättighet att kalla de bästa krafterna till hjelp för att åt alla ärenden ge den förberedande impulsen. Nu har man deremot i hvarje kommun en styrelse för tattigväsendet, och en för skolväsendet vid sidan af Formandskabet och dess appellinstans Representantskapet. Dernäst borde enhvar kommun ha rättighet till att sjelf välja sina tunktionärer, nemligen skollärare, klockare (Kirkesangere) och länsmän samt tilläggas någon lagstiftande myndighet ifråga om öfverenskommelser, passande tör lokala förhållanden. Slutligen borde hvarje kommun sjelf kunna bestämma grunderna för kommunalskatterna. Den nästa fråga som handlades var den af senaste storthinget beslutade: om statsrådens deltagande i storthingets förhandlingar, hvilket beslut regeringen, som bekant, vägrade sanktionera. Här var en välkommen anledning till häftiga utfall mot den Stangska ministeren, som förblir sittande på sina taburetter, i trots af det uttalade misstroendevotum. Ett af Sverdrup framkastadt förslag, att församlingen skulle sluta sig till storthingsmajoritetens åsigt i statsrådsfrågan, godkändes. Det förtjenar anmärkas, att en jordbrukaro, som började sitt föredrag med att beskylla regeringen för oredlighet, blef nedtystad och så ofta han sedermera försökte att få ordet, rönte han samma behandling. Flera mindre ärenden handlades derefter, bl. a. huru stor rätt som bör medgifvas menigheten att inverka på prestval. Slutligen enades man om att dylika möten skola hållas ett par gånger om året. En annan sak har i dagarne gjort utomordentligt uppseende, nemligen Björnstjerne Björnsons lindrigast sagdt indelikata uppträdande till förmån för tyskarne contra Norden. Vi se att Tyskland, Sverige och Danmark sysselsätta sig med Björnsons uppsatser, men om man utom Norge kände Björnson som politiker lika så väl som vi här hemma, skulle man, så snart den första öfverraskningen gått öfver, draga på smilbandet, prisa Björnson som skald, men så fort som möjligt dränka hans politiska uppsatser i glömskans flod, liksom alla öfriga kuriösa produkter för dagen, hvilka skåda ljuset i några timmar och derpå spårlöst och utan intryck försvinna. I Köpenhamn uppfattar man denna sak alldeles för allvarligt, hvilket framgår af alla Affantligsa yunfftalanden. dot 2 meller 4428