Göteborgsposten – 31 oktober 1872, sida 1

kanske något för tunna — en fint formad haka och glänsande hvita tänder som gåfvo lif och ljus åt hennes ansigte. Pannan var något låg och trång, och under det ögonbryn och ögonhår voro fullkomliga, hade sjelfva ögonen en viss metallisk glans som var för mycket lik glansen i ett kattöga. Hon var ståtligt klädd — toiletten var för miss Vallory det vigtigaste bestyr i lifvet. Hon hade aldrig varit i tillfälle att göra sig mycket besvär med något annat ämne, och ott kläda sig utsökt var för henne på en gång en sysselsättning och ett nöje. Att vara originelll, anslående, ovanlig var hennes hufvudmål. Denna dag bar hon en grå sidenklädning med ett släp som sopade mattan ett par alnar efter henne — en klädning som klädde henne alldeles beundransvärdt och som hon bar på ett sätt som om hon ville säga: Försök att imitera mig den som vågar! De trolofvade skakade händer, kysste hvarandra till och med, men utan något slags opassande värma. — Hvad du ser frisk ut, Hubert! sade miss Yallory. Jag väntade att du fortfarande skulle se ut som en sjukling. . — Min bästa Augusta, allting har ett slut. Jag reste ut på landet för att fullkomna min kur och jag tror mig kunna tryggt säga att jag är kurerad. Mr Walgraves ton blef mera allvarlig då han yttrade dessa sista ord. Han tänkte på ett annat lidande än det för hvilket Londons läkare kurerat honom och undrade