Göteborgsposten – 26 oktober 1872, sida 1

vr1 Björnstjerne Björnson och Danmark, Den norsko skalden Björnstjerne Björnson, bvars diktverk hela Norden älskar och beundrar, har dock en äflan att spela politisk personlighet, hvilket i mer än ett hänseende kan anses allt annat än gagneligt för de nordiska folkens lugna utveckling. Då ståthållarefrågan upprörde sinnena på båda sidor om Kölen, var Björnstjerne Björnson chefen för ett af Norges främsta blad Aftenbladet, med hvilket han. genast på det våldsammaste drog i härnad mot Sverige. Hans fulminanta artiklar öfverträffade de våldsamma utgjutelser mot Norge, som lästes i ett och aunat svenskt organ, uch den norske diktaren skref tillochmed en artikel, hvari han skrek på krig med Sverige. Detta var för etarkt för norrmännen, och ett betydande antal af bladeta prenumeranter uppsade tidningen, så att Björnstjerne Björnson måste afgå som hufvudredaktör. Lyckligtvis vunno i den kampen de moderata slutligen öfvertaget. Hetsigheten lade sig å ömse sidor, och nu återstår bland våra hågkomster från den tiden det nedslående minnet at den genialiske norske skaldens politiska irrfärder. Sedan dess har han, med förbigående af åtskilliga mindre betydande aktioner, inom sitt eget land varit med om och rört upp en strid, till hvars utgång man ännu icke kan döma, om man än eger skäl att hoppas för Nordens politiska sjelfständighets skull, att densamma skall komma att till sist jemna ut sig utan för stora skakningar. Anslutande sig till den bekante Johan Sverdrup, har han ställt sig bland ledarne för bordepartiet och i sång och prosa utslungat krigsförklaringar mot det bestående, hvilka inneburit önskan om en fullständig omstöpning af samfundet. Det norska bond-oller folkpartiets politiska riktning är öfvorvägande republikansk, och Bjönstjerne Björnson döljer ingalunda sina tänkesätt i den riktningen. Under hans auspicier har i Kristiania uppsatts en större tidning Dagbladet, hvilket tjenar honom och Sverdrup. I öfverensstämmelse med sagda republikanska tänkesätt, har detta blad bl. a. begagnat konung Carl XV:s bortgång till att kränka hans minne. Det är naturligt, att Björnstjerne Björnson under sin politiska spärrridt emot intelligensen i sitt eget land råkat i harnesk mot den bildade delen af nationen. Ian tror sig ha emot den ett stöd hos sjelfva folket, om hvars Aand han i tid och otid talar. Folket lyssnar till honom och gripes för stunden af den entusiasm haos vältalighet vet att uppväcka. I sin opraktiskhet tror han sig begagna en Jaabiek som ett verktyg för sig, men inser icke, att folket, då det gäller, snarare skall gå i den sluge agitatorns ledband, än i hans, skaldens, emelan den förre framhåller för det påtagliga materiela fördelar, under det att skalden biott har att bjuda det Synet för de stora id6er. Emellan en del af det norska folkepartiets entusiaster och bondevännerna i Danmark finnes en förbindelselänk i grundtvigianismen, denna halft mystiska lära, som skall vara roligiös, men af många anhängare begagnas nästan uteslutande i politisk syftning. Denna grundtvigianism har Björnstjerne Björnson anammat och blifvit dess främsta representant i Norge. Vid stiftarens, biskop Grundtvigs död (om hvilken i förbigående sagdt förtäljes den anekdoten, alt han sagt sig tacka Gud föratt han icke var grundtvigian) for Björnstjerno Björnson som en norsk representant till begrafningen och grundtvigianernas vänmöte. IIan begagnade detta sitt besök i Danmarks hufvudstad till att opåkalladt och oklokt inblanda sig ihden mellan Danmark och Preussen ännu tyvärr sväfvande nordslesvigska frågan. I ett våldsamt tal uppmanade han Danmark att kasta sig för Tysklands fötter, er känna sina synder och begära dess allians i Germaniska racens stora sak. De danska tidningarne uttalade sig högligen värdigt häröfver, i det de förklarade sig beredvilliga till denna allians, men den måste ovilkorligen föregås af Nordslesvigs återlemnande till Danmark enligt högtidligt besvurna löftet. Vi kunna sannerligen icke inse, hvad annat Danmark kan göra. Men Björnstjerne Björnson, som ville ha krig mellan Norge och Sverige för den eländiga ståthållarefrågans skull, nöjde sig ej med denna hållning, utan skref, då han kommit hem till Norge i plandenes Avis ett par artiklar, hvari han öppet uppmanar Danmark att förödmjuka sig för Tyskland, förklarande, att det icke är kristligt, icke ens vackert menskligt att vilja, det Tyskland skall godtgöra sin orätt, innan man går det Göteborg d. 26 Oktober 1872. i