Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 1

— gång varit och måhända inom några månader på nytt är Frankrikes beherrskare, hr Låon Gambetta. Efter middagen serverades kaffe i saloogen, och madame Richard bjöd sjelf Gambetta en kopp. — Uerci, madams, svarade den blifvande diktatorn, men jag föredrager en mazagran?. — En ma... en maz... ni säger en maza... — En mazagran, ja, kors, vet ni inte hvad det är? Det är kaffe i en bock. — n bock?! — Madame Richard kände sig alltmera främmande för detta besynnerliga språk. Gambetta förbarmade sig öfver hennes okunnighet. — n bock, madame, är ett ölglas, och en mazagran är ett glas kaffe i stället för en kopp. — Nen, monsieur Gambetta, hvarföro föredrager ni att dricka kaffe ur glas istället för ur kopp:? — et är också naturligt, madame. Man får minst en tredjedel mera, och det kostar lika mycket. Gambetta har, om någon, sedan den tiden förändrat sig. Det är icke mera Caf Procopes gamla nerrökta väggar, som äro vittne till hans bachanaliska och oratoriska bedrifter. Småsalongerna uppe hos Brelont lära någon gång tå fröjda sig åt glansen från hans öga, men annars är det i sitt eget komfortabla hotell i Champs Elyse6s och med tillhjelpen at en kock, som blitvit honom rekommenderad af den berömda gourmanden baron Brisse, som han tröstar sig öfver de späkningar i lekamligt hänseende, hvilka de demokratiska banketterna (å 3: 50 person, kalfstek, petit bleu och vältalighet inbegripet) stundom ålägga honom. Han. visar sig aldrig mera med sitt fordna tavoritplagg, den randiga flanellskjortan, och den gråa slokiga hatten är för honom nu en saga blott. Apropos gourmarder, så har en inom den parisiska köksverlden ryktbar personlighet nyligen aflidit, hr Baron... ingenung mera, ty han hette Baron. Han var den famösa kocken på den famösa restaurationen Califorsornien. Californien — omöjligt att utgrunda huru man kommit att ge ett matställe, beräknadt sor alla andra heldre än lyckliga guldgrätvare, ett sådant! — ligger via chausste du Maine i sydligaste delen af Paris, alldeles bredvid Montparnasse-bangärden, och räknar sina kunder bland de yttre boulevardernas i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt utrustade befolkning. Också äro priserna ytterst billiga, och detta ehuru portionerna äro stora och köket godt. Men också tillgår serveringen icke här Bom annorstädes, Hvar och en serverar sig sjelf såsom han bäst förstår, sörhjelper sig vill talrik, sked, knif och gaffel som han kan, tvättar dem vid diskbaljar. om han vill, väljer sin mat at hvad eom behagar honom bland sisk-, köttoch legymkarotterna på den ofantliga disken, köper sitt vin direkte ur en stor tunna, betalar på förband och intager slutligen sin måltid vid något at de långa borden, som, omgifna af träbänkar, upptaga flera stora salar. Det är, som man finner, ott särskildt stycke af Pariserlif, som upprullar sig på detta ställe och nog är det tillfälle att göra studier ur folklitvet, som äro så begärliga för unga sörsattare. Dermed vare emellertid huru vom helst, så var Ualifornien under belägringen en institution, som icke gjorde mycket väsen af sig, men som var mycket nyttigare än många andra, som storståtligen utpuffadess. Det var Barons stolthet, att etablissementet icke hade varit stängdt en enda dag, till och med när mängden at restauratörer, traktörer, vinskänkar och andra för länge sedan hade uttömt sina förråder och ingenting fanns att köpa i hallarne. Att uppräkna alla de mer eller mindre besynnerliga rätter och kompositioner, som kockens geni uppfann, skulle vara omöjligt. Det kan vara nog att omtala en enda, polenta å la Bismarck, som var under många veckor ställets hutvudrätt. Den utgjordes af mais, serverad med vinsås, och lärer ha smakat mycket bättre än de hund-, kattoch råttraguer, som erhöllos sör höga priser på andra ställen. Och ännu i dag, fastän ingen svältkur vidare behöfver komma ifråga, nemligen tör den som har pengar, riskerar man stundom att så i sig de vidunderligaste saker. Hvem skulle t. ex. tro, att den der kålstocken, som töraktad utkastats från gårköket der borta i hörnet och af den utaf höstregnet uppsvälda rännstenens mörjiga bölja föres nedåt gatan, återigen kan komma att göra tjenst och kanske prunka på ett ganska förnämt rikemans-bord? Och le qvar före den sorg— Min älskade, ä