Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 1

verldsman de timmar han ännu hade qvar före den sorgliga Måndagen och motsåg med barnslig förobjelse Söndagens lugn — kyrkklockornas ringning — den stilla friden i den gamla lummiga trädgården, der prunkande stockrosor tillkännagåfvo att hösten nalkades. Grace vaknade på denna Söndagsmorgon med en egendomlig känsla af blandad glädje och sorg. En ny lång dag — med honom! Det var den sista; men så länge den ännu var förestående tycktes den henne nästan innebära en obegränsad lycka. I skymningen skulle det vara annorlunda; men under det morgonsolen ännu lyste kunde hon ej tänka på aftonen. Trädgården bibehöll ännu sin svalka och sin dagg då Hubert Walgrave kom och frågade efter henne, och hon var friskare och mer strålande än sjelfva morgonen. De promenerade tillsammans till dess frukosttimman inföll — gingo sedermera till kyrkan tillsammans — voro tillsammans mer eller mindre hela dagen i ända. Det var ingen som afbröt deras fortfarande tåke-a-tete, äfven under denna hvilans dag. Mr Redmayne förkortade tiden med en vederqvickande slummer för att borttaga verkningarne af det för honom ovanliga rummel hvari han deltagit i Kingsbury och vara riktigt klar i hufvudet vid sin hustrus ankomst följande dagen. Graces båda kusiner voro, såsom nämndt är, nästan alltid för sig sjelfva. Mot aftonen märkte Hubert Walgrave en förändring i Graces utseende. Hon blef mycket blek, hennes händer darrade och då han en gång fattade en af dessa händer kände han att den var kall.