Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 1

Rs — Lr — Å..k so — Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 17 Oktober. Det är sannerligen nu så länge sedan man hörde talas om konspirationer mot statens säkorhet, att det var rikvgt uppfriskande häromdagen att törnimma att en sådan stod för dörren. Det var bonapartisterna, som skulle göra ett pronunciamento, hette det; och det var prins Napoleen — det märkvärdigaste af allt! — som skulle gitva signalen till resningen. Paris visste just ingenting om hela saken förrän på qvällen då tidningen le Soir kom ut och berättade hvad regeringens förutseende vishet hade förekommit. Det var nu som man fick ögonen öppna för den ovanliga mängd polisagenter, som hela dagen hade varit i rörelse och som (hvad de aldrig skulle ha kunnat ana för ett par år och ett par månader sedan) nu skulle hålla tummen på ögat på sina gamla befallningsmän. Ty tiderna förändras, men polisen förändras ej med dem, såsom t. d. inrikesministern Pinard häromdagen anmärkte, då han under samtal med ett par vänner på Caf de la paix, det bonapartiska högqvarteret, märkte en gentleman slå sig ner vid bordet bredvid. Den der herrn kommer hit för att förtjena sin dagspenning genom en rapport öfver oss, sade han helt högt. — -Men tala då inte så högt, sade en af de andra; ni kan misstaga er och förolämpa en helt oskyldig person. — Åh, jag misstar mig inte, svarade f. d. ministern ; jag har sjelf envändt honom. Den kunskapsälskande personen fick så många blickar på sig, att han fann för godt att aflägsna sig, och har sedan dess aldrig visat sig på Caså de la paix. Men det är icke alla som äro lika väl igenkände, och om det är sannt som det säges, skall den hemliga polisen vara talrikare än någonsin. Hvad den egentligen kan inrapportera annat än det som öppet uttalas är svärt att säga, ochsannolikt skulle en stor mängd af de personer, som äro som mest uppmärksammade af spionerna, gerna vilja göra samma hemställan som den bekante tyske författaren Börne, när han under sin vistelse i Paris märkte sig vara ständigt följd i hälarne af en preussisk polisagent. Han ingaf nemligen en formlig inlaga till preussiska regeringen med anhällan att sjelf tå lyfta hälften af det belopp som kunde vara anslagit åt spionen, emot skyldighet att spionera på sig sjelf, d. v. s. dagligen ingitva detaljerad rapport om allt sitt görande och låtande. Prins Napoleon har emellertid lemnat Frankrike på högvederbörlig befallning, jemte sin gemål, och af pronunciamentot höres intet spår. Förmodligen känner sig prins Plon Plon, såsom hans vedernamn lyder, ogement smickrad af att en gång i sitt lit injagat fruktan hos någon, så mycket mer hos en hel regering. Förtalet säger annars, att han sjelf brukar vara den räddaste af de rädda. Det är en märklig man, prins Napoleon, på sitt sätt. Alla erkänna honom vara mer än vanligt utrustad på hutvudets och kunskapernas vägnar, han är både qvick och lard, men det finnes ingen menniska som tål honom. Man kan ibland hitta på radikala republikaner eller lika radikala legitimister, som erkänna att i kejsarens karekter låg en stor fond af personlig godhet och att kejsarinnan såsom qvinna var ett mönster, men att träffa någon som erkänner en enda god egenskap i prins Napoleons karakter — omöjligt! Prinsen fick sin utvisniogsorder medan han var på besök hos mr Maurice Richard, f. d. ministern för de sköna konsterna under Emile Olliviers ministÖr. Mr Richard gör skäl för namnet, ty han är en af Frankrikes rikaste män, hvilket ej vill så litet säga, och hans millioner förskrifva sig från ett till det yutre mycket anspråkslöst men icke desto mindre högst ansenligt magasin för manufakturvaror, som ligger vid en liten atsides bigata i S:t Honore-qvarteret och som heter Lilla vinsten (Au gagne-petit). I denna gammaldags bod lära göras, säges det, större affarer ån i sjeltva Louvren eller Bon-Marche, och affärens egare utmärka sig genom den numera i Paris alldeles oerhörda egendomligheten att ej kosta på en skilling om året i annonser. Medan somliga af familjens medlemmar klifvit upp på ministertaburetten och andra tillhöra la haute finance, finnes det åter de som föredraga alnen och boddisken, och säkert är det icke dessa sistnämnds, som ha den minsta securiteten. Innan Maurice Richard blef minister var han medlem af lagstiftande kåren och gaf en dag en diner för åtskilliga af sina kolleger,