Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 1

— Nin älskade, är det någonting som fattas er? frågade han ömt. — Ingenting utom att ni reser härifrån i morgon. Kan ni väl vänta att jag skall vara glad i afton? — Men, min älskade, ni har ju från första stund vetat att det måste bli så? Vi kommo öfverens om att er tonts återkomst skulle vara signalen till vår skilsmossa. Denna skilsmessa bur ju varit förberedd allt ifrån början. — Ja, den har varit förbered; men jag visste ej att den skulle vara så bitter, sade hon och brast i tårar. Det var ej lätt för honom att bära, men ca man som vill ha framgång i verlden måste kunna bära mycket som strider mot hans känslor. IIan skulle i detta ögonblick ha velat gifva mycket för att kunna trycka henne mot sitt hjerta och göra henne till sin hustru — mycket, men ej allt. Om han varit en man utan framgång, en man som ej haft något att uppoffra, skulle det ha varit lät för honom utt glömma olikheten i samhällsställning och sammanknyta sitt öde med den qvinna han älskade. Men han var tvärtom en man som haft stor framgång på den bana han valt, och hans ställning var ganska grannlaga. För mycket hade han att tacka en stark hand som hjelpt honom uppför åtskilliga steg på den trappa, hvilken leder till ära och anseende, och kunde hjelpa honom ännu högre. Att gifta sig med denna flicka skulle vara att bryta med den bästo vän han hade, det skulle med ett ord vara ruin. Hubert Walgrave ville icke blottställa sina framtidsutsigter. Han hade beträdt sin bana med det fasta beslutet att sjelf skapa sig ett namn. Det fanns om